aldrig förut var nöden så stor

kunde inte hålla i mig i något

handfallen hände det ingenting

det bara värkte och plågade mig

farmors händer höll i virknålen

timme efter timme garnet rann

genom ögla efter ögla kilometervis

farfar bände upp hennes händer

nu har jag börjat öva genom smärta

stärka för att det ska sluta att värka

nu har jag nått mina drömmars mål

ritar liksom virkade dukars mönster