På vinterdagen -
plötsligt jag ser
både inne och ute
samhällets institutioner
och i livets märkliga vardagssituationer
rätt igenom massan av folket
på gatan
i omsprungna korridoren.

Genast jag ser -
flera människor med solglasögon
en efter en -
alltid oändligt själva
men ändå flera.

Mitt i vintern!
Ökenliknande
utomjordiska
Solglasögon.
Både Inne och ute!

Kanske för att skydda sig -
besvärja livet -
mot midvintersolens
tillbakahållna sommarstrålar.

Eller kanske - det ökenliknande skenet
av det outhärdliga vita.

Papperslappen - igenom livet.
Fladdrande till.
Boken - bukett full med sidor
dagar - dikter - blickar
men aldrig skrivna.

Den kalkvita klippan.
Duken aldrig vidrörd.

Av någon färg eller klang -
mera än vit.

Måste bevittnas -
Skådas genom solglasögon.
Stormen av folket.
Ges färger och skuggor.
Täckas över -
för att verkligen ses.
Fyllas i (eller ur)
färglägga sidan.
Se dikten i det vita.
Få syn på landskap -
täckt i snö.
Även människolivet -
med den blekvita glöden.
Tusentals människor -
många alltför vita.
För detta livet.

Vi behöver nog alla
solglasögon
skymningsnyanser -
halv-synens penslar & pennor.

Bara för att -
hantera - begripa
överblicka och bevisa
viska eller säga -
ens åt oss själva.

Detta outhärdligt vita.