Jag sväljer åren som stora klumpar
fulla av glädje och katastrofer
det svarta, hårda, fastnar i halsen
och det gör ont att andas
hjärtat slår tystnaden med hysteriska vågor
och skriker i mina öron
-du är en fågel i en bur-
Tiden med vassa kanter river sönder magen
och lämnar efter sig röda såriga ränder
-det smakar järn i munnen-
Blicken vandrar i tomma delar av en svunnen tid
där glömskan växer
ytterligare en dag till
Jag vill bära existensens anletsdrag i mina händer
och ser hur det blommar igen
igen