Ömt, jag lägger tillbaka dem.
Likt, sköra, torkade rosblad.
Gömt, från världen i en mörk,
vaggande, livmoder.
De faller in i en drömlös
sömn. Den vara förevigt.
I stillhet, de finns där.
De små bladen,
som för varje rörelse
faller sönder,
förvandlas till ett pulver
absorberas av kroppen.