Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
MUNTRUMPET I STÄMMER


Närmare till himmel

Närmare till himmel

en.I den lilla byn med den vackra kyrkan som ses nästan över hela bygden. Den var en samlingspunkt för människor här. Våren hade kommit och träden hade klätt sig i ljust,ljust grönt. En färg som bara naturen kan få fram. Familjen Jeppson gladdes av ett ett nytt litet knyte sprattliade till i vaggan. Han var inte måmga månader. Hans storasyster Ella tittade förvånat på honom och innerst inne visste hon inte riktigt om hon tyckte om honom.
- Man ska väl tycka om sin lillebror? Man om man nu inte gör det? Är man då en dålig flicka.
Hennes tankar angående detta var kanske inte så konstit för en flicka i nioårsåldern. Hon hade sett att pappa Rolf hade varit självaglad över lillebror. Och han tillbringade massor av tid och gav sin kärlek till honom så öppet. Detta satte sina spåe hos Ella. Hon hade innan detta varit i centrum och de hade älskat henne över allt i värlen. Men den världen hade liksom krympt. Hon låg och tänkte på detta innan hon somnade på kvällarna. Det var svårt och hon ville inte tänka på det, men tankarna kom ändå.
- Tänk om lillebror får allt och jag får inget,tänkte Ella. Jag är väl också deras barn. Pappa han pratade alltid och skojade med mig innan. Nu gör han knappast aldrig det. Skulle man fråga honom, om han vill leka lite med mig,blir alltid svaret: Nej, jag är för trött nu lilla vän. Men du är inte trött när du pratar och jollrar med lillebror.
Ella med familj var i kyrkan denna söndag och prästen predikade att vi måste vara nära Gud.
- Vi har kommit för långt ifrån honom. Vi måste upp och röra vid honom,så han når oss.
Denna söndag i maj var förtjusande och familjen gick hem och lillebror han låg i vagnen. Ella hon frågade pappa Rolf.
- Kan vi inte springa ikapp? Så får vi se vem som vinner.
Pappa Rolf svarade:
Nej, tyvärr Ella jag måste köra barnvagnen. Mamma är så trött i sin rygg.
Några månader gick och det var samma visa med att lillebror fick all uppmärksamhet. Kanske ännu mer nu när han hade börjat att hosta och åt väldigt dåligt. Detta fortsatte och de var hos läkaren som konstaterade att poken gick inte upp i vikt utan istället gick han ner.
- Jag har sett sådana här fall och vi vet inte riktigt vad det beror på. Så tyvärr måste vi avvakta och se framtiden an. Och jag måste tillägga att äter han inte då blir det allvarligt.
Mamma Elinor och pappa Rolf var ju väldigt ledsna, men Ella kundev liksom inte riktigt vara det och det kändes väldigt konstigt. Hon hade väl alltid tycks synd om andra människor som var sjuka. Men inte sin lillebror. En gång hade hon faktiskt sagt när hon mindes detta kom kalla kårar efter hennes ryggrad.
- Jag hoppas att du försvinner för gott!

12-2-2017
Bo Grapenskog




Övriga genrer (Visa/Sångtext) av Knoparemoj
Läst 261 gånger och applåderad av 1 personer
Publicerad 2017-02-12 15:10



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

Knoparemoj
Knoparemoj