Det ofödda barnets enhetsupplevelse i moderlivet ser jag som symbolikens material och som drivkraften i all strävan efter att hålla ihop som individ. Det material som erotik och andlighet kan utveckla i nyfödelse. Men nyfödelsens process balanserar på en knivsudd. Samma grundläggande erfarenhet som ger aptit på livet kan lika gärna tippa över i regressionens destruktiva sug tillbaka. Ändå är inte all regression per definition destruktiv. Både andlighet och erotik oscillerar mellan regression och progression, mellan död och liv, därav ordet ”nyfödelse”. Detsamma gäller för varje kreativ process. Jesus säger i Johannesevangeliet: "Sannerligen, jag säger dig: den som inte blir född på nytt kan inte se Guds rike."

Johannes vid korset ser jag som det upprättade folket, Jesus älsklingsson född av Maria, men också som hans ersättare, den krönte kungen. Intimiteten bekräftas: "från den stunden hade hon sitt hem hos lärjungen". Ordet ”stund” länkar samman händelsen med bröllopet i Kana, med vetekornet i jorden och med kvinnan i födslovånda. Det är först när ”stunden” av förening har skett, som "Jesus visste att nu var allt fullbordat." Nu är Kyrkan, den fruktbara föreningen av manligt och kvinnligt redo att födas. Nu kan Ömhetens son gå in i Golgatas heliga kärleksakt.