De kom just från restaurangen efter en lunch. Väl inne på kontoret tände han en liten lampa. Han hade en vacker utsikt. Åldrigt slott, byggd i ståtligt syfte: ingen historia om namn och rättegångar. Bara ett hus för ögonen, tvärs över en park.
"Hur kom du att få detta ämbetsrum?" frågade kvinnan, vars personliga information bara inskränkte sig till att hon hade två lägenheter som båda var obeboeliga på grund av misskötsel eller vanvård.
"Kraftiga fönster av körsbärsträ, önskad kärlek och jag", sade han.
"Så det är så du tänker och talar", konstaterade kvinnan. "De sa det om dig."
Rött hår och utan nyköpt resväska, tänkte han. Inte ens i all sin hast, en tandborste. (Själv brydde han sig inte alltid om vad för tankar som dök upp i hans huvud. De hade också rätt att leka. Bara de inte var till skada för honom eller för varandra.)
"Varför har du ett inramat foto av en grön tennisbana?"
Han tittade på henne.
"Just det", sade hon. "Gräs."
"Vad gör du – egentligen – här?" undrade hon.
"Bestämmer stormar i människor. Vad vill du?"
"Är det inte lite ohyfsat att fråga så direkt?"
"Det är den första frågan som alltid uppstår i alla människors möten med varandra. Men få människor ger sig tid att lyssna och svara. Å andra sidan: är det inte lite ohyfsat att inleda med att kritisera tekniken hos någon som du själv sökt upp för att lösa problem som du inte själv kan lösa?"
*
"Hur skulle du må", undrade han, "om någon opererade bort minnet av vad som hänt dig?"
"Opererade bort?"
"Ja, minnet. För det är ju inget annat."
"Skulle jag då se på alla människor som om det aldrig hänt?"
"Ja."
"Inklusive människor som sårat mig?"
"Ja."
"Skulle jag må bra?"
"Vad vill du?"
*
"Det är ju alltid bra att förstå."
"Är det?"