Dagen sträcker ut sin plågade saknad
och det liv jag lever är tomt och grått -
min själs buske saknar blad och skott.
Ingenting har grott av det jag sått
och jag förtvinar som en gammal ek,
mina minne är blott dårskap och svek.

Jag hämtar kraft från hemmets härd,
matoset, boktravarna och dammiga hörn,
det är fyllt av drömmar, ord och matta stön:
mitt liv! Prylar utan en kärleksfull törn.
Damerna hittar inte hem till mitt bo
och därför finns här en förunderlig ro.

I solnedgången ändrar staden färg
och kyrkogårdarna ligger tysta och stilla;
precis som de döda har jag ingen vilja.
Någonstans långt borta hörs en fågel drilla.
Jag är obunden, fri, just i denna stunden
och som grenarna i träden är jag bunden.

Hem igen, jag måste tillbaka hem,
jag lämnar detta gästabuds varma skål.
Jag är till freds med fägnaden, men ändå;
det känns som om tillvaron är full av hål,
där ingen kärlek finns är livet ett brustet skal
och allt jag känner är tomma kvarnar som mal.

Längtan och kärlek bränner mig till kol;
och mitt liv är tomt och fullt av hål;