Det är någon gång då fiskmåsarna vaknar och solen strömmar in från taket. Du vänder dig om och frågar, med allt glitter kvar i hårbottnen, "när blir vi vuxna, sådär, på riktigt?". Blir ställd. När är man vuxen kring tjugohundratalet, kanske när konsekvenserna börjar visa sig på allvar. När en har upptäckt att ensamheten är allas och ingens. När vi sårar varandra för att väcka liv bland det ljumna.

I raden bakom den gyllene 20-årstrion, i föreläsningssalen, som redan infunnit sig i det normaliserade. Bostadslån och minimalistiska, gråa linnelakan. En motpart att bära livet med, eller kanske en motpart som bär ens eget liv, eller en motpart som är nöjd med att befinna sig bredvid en annan. Eller äkta kärlek, den där, som är snabb och smärtsam.

Om jag virar in mig hårt i sovsäcken och somnar kanske en vaknar upp som fjäril, eller åtminstone lite renare. Smutsen är överallt, den har flyttat in i vänster förmak. Dyker upp plötsligt och hårt när en minst anar det. Tanken på den bortskänkta elorgeln som står och dammar som dekoration i vardagsrummet, ett sätt att förhöja familjens kulturella kapital. Det stulna toalettpappret från det lokala biblioteket, skammen i början av ens karriär som tillfälligt inneboende. Allt kvar, allt där, skriker ut sin jävlighet ut i varenda fingerspetts. De kyliga mornarna på dagens första tunnelbana, bland bakfyllespyorna, börja dagen med att doppa armarna ned i pastaoljan, försöka hålla tillbaka kväljningarna med ett leende. Serviceminded Pippi Långstrump, blir glad för 67 kr/h och inkluderar småflirt för chefens nöje.

När blir en vuxen? Är det dagen då mobilens notiser stämmer överens med verkligheten? Eller när förståndet besegrar affekten? Eller när affekten besegrar förståndet?

Vem vet, inte jag i vilket fall.