Strax bakom dig står psykiatrins pundare
och avundsjukt betraktar dina pelare av alabaster,
ditt adelsmärke i argon; rättvist förtjänat under
slaveriet i stenbrotten, ett smycke runt din hals
som en gåva från faraos oäkta dotter.
När jag möter dig minns jag alltid min egen fattigdom,
svaghet och hunger. Min falskhet.
Din stolthets ödmjuka leende
därför så mycket vackrare än de hårda
människor vilka omge sig med rätt applikationer.
Deras förmåga att med självklarhet
avspisa den svältande, att inte sträcka ut sin hand
åt den som fallit i fällorna och fastnat i snarorna.
Avfärdande små händelser i deras liv av viktiga möten
skapande katastrofer i skuggorna av en trasig existens.
Du. Du! En människa så levande och värmande,
men ändå så mystisk och fjär likt en trollslända.