l.

Vi var omgivna av mörker
En svart sjö vi tidigare hade badat i
En svart himmel ovanför oss
Ett svart hjärta mitt
Små glimtar av ljus fanns att hitta
Den lilla strimman längs horisonten
vittnade om solen
Den gick under jorden
fyrtiotre minuter sedan
Skenet av gatlyktan träffade ditt ansikte
Halva i ljus
andra i mörker.
Siluetten av din spetsiga näsa
Ett litet ljus nådde fram till sidorna av boken. Jag höll den i handen och försökte läsa så gott det gick. I andra handen vilade cigaretten mellan två fingrar. Lika nonchalant som du höll din.
Den glödde till när du förde den mot din smala mun. Jag läste ett stycke Bukowski för oss båda. Röken andades du ut när du skrattade högt. Den virvlade sig i skenet av lampan.
Bukowski var inge vidare tyckte jag, men dessa meningar fann vi båda roande.

”När han skapade dig liggande i sängen
gick det för honom över hela hans välsignade universum.”

Detta skulle kunna ha varit den första dagen för jorden.
Detta är början av skapelsen.
Mörkret kom först, sedan fann sig ljuset.
Vi är dom första två människorna på jorden.
Vi är dom enda som är här.
I alla för ikväll.

Detta är vårt andra möte. Vi sågs första gången i vintras på flera år.
Dina grå hår syntes. Du bjöd mig på en kaffe och pratade om framtiden. Om min framtid. Allt vad du tyckte jag skulle göra. Du gestikulerade vilt och glöden syntes i dina ögon. Du måste se världen, vad gör du kvar här, i detta kalla land? Jag vet inte tänkte jag, för du sitter här mittemot mig och gör mig alldeles stum.
Vårt andra möte skulle bli något annat än detta. Jag ringde dig den dagen vi skulle ses, men du svarade inte. Tystnaden var det jag fick av dig. Jag hade accepterat att mer än så skulle jag inte få.

Så när jag chansade, när jag önskade, som ett rop ute i universum bland galaxer, stjärnor och planeter och mörker,
inte anade jag att du skulle bryta tystnaden.
”vill du ses” önskade jag
”Klart jag vill” svarade du.