Februariregnet kyler ner min själ
och tankarna faller i skärvor, likt glas,
bildar ett mönster av känsloband,
men hjärtat fladdrar vilt utan bas
och tiden flyter seg som gammal tjära.
Jag har inga vackra liljor att ge,
jag har ingen stolthet eller börda att bära -
allt jag kan göra är att låta livet ske.

Spegeln på väggen kastar onda blickar
och jag krymper till ett nystan av sorg;
det som smärtar mest är kärlekens sötma,
för livets smultron ligger i någon annans korg
och jag förstår inte den jag håller kär.
Vi löser våra pussel på varsitt håll
och ingen av oss har förstått hur det är -
våra melodier spelas mest i moll.

Marorna rider mig i månens matta sken
och dagarna är bleka, likt förlorade ägg,
utan kärleken vissnar livet som höstens löv;
i min ensamhet pratar jag med en vägg
och väggen är obönhörlig och utan hand
Hon har en stil som ingen annan jag mött
och hon sätter upp sitt hår ibland,
det verkar som om hon har något sprött.

Jag har en vän ifrån Halmstad by,
han lugnar mig med sitt prat i kvadrat,
han bär alltid på ett färgglatt paraply
och som alla stora män gillar han mat.
Vi skojar om bekanta och deras död,
tulpaner och rosor vid graven,
i livet är vi varandras starka stöd,
minnen av den blinde och slaven.

Det ligger tio ton uran i min säng
och havets vågor har flyttat in i mitt hus.
Min vän och jag dricker cappuccino på café
samtidigt som min älskade tänder ljus;
livet blir kanske aldrig bättre än så.
Vi är som trikoloren: egalité, frihet, broder,
var och en har sin egen lilla vrå,
men vi är svala som förstelnade stoder.

Vi är som flugor i nattlampans bleka ljus,
vi dansar runt omkring denna glob,
men vi hör inte varandra i stadens brus;
för att kunna älska måste man ha mod.