jag brukade leka med ord
som studsbollar
med lite olika vinklar vid varje ny studs
för att se var de hamnade
vad de ville berätta
eller inte berätta
vilket som
och hur många gånger
de kunde slå knut på sig själva
innan knuten blev ett trassel
som inte längre kunde lösas
läsas

nu leker jag aldrig längre
på många sätt är jag tom
och på många sätt är det bara som att orden stockar sig
jag vet inte längre hur man får bläcket att fastna på pappret
med fingertopparna mot tangenterna

mina ordstudsbollar har slutat jaga varandra
vinklingarna är ensidiga alldagliga uttjatade

jag måste träna musklerna
tänja bort krampen
hitta den jag en gång var
öppna ventilen
vädra ut skiten
lämna spår
ett slags arv

för när ytterligare en halv livstid passerat
lär jag inte längre veta hur
en sätter penna mot papper och formar bokstäver

med tanke på vad som väntar
troligtvis

mitt minne kommer att krackelera som ett äggskal
vanföreställningarna ta plats i deras ställe
och förmågan att formulera mig på ett begripligt sätt
gå förlorad

så jag låter fingrarna föra mig
är behjälplig där jag behövs
men låter bli att störa mig, rätta mig, känna efter

och nu en paus, en cigg, ett långt djupt andetag på balkongen..

och sen
att inte fastna med mobilen i handen
statusuppdateringarna på facebook
candy crush soda pop jelly crap motherfucker

rikta uppmärksamheten
hitta fokus
blicken mot skärmen
och skriv, idiot, skriv.

ett minne:

polisuniformer

ett kikhål

det där andetaget som aldrig blev draget

som fastnade

där i kikhålet

polisbrickan

de nedåtvända blickarna

kroppsspråket som skrek

i avsaknaden av språket

soffan i vardagsrummet

hulkandet

med snoret rinnande

och telefonsamtalet

- det är försent

ett armbandsur, några mynt och en avskavd halskedja

på bordet

som ett hån

en örfil

ett sista besked

farväl

- har du någon som kan trösta dig?

och vid vägrenen 

intill en omkullvält risbuske

ett solglasöga

och en doft av någonting som lämnats kvar

och försvunnit

det har inte funnits tid för det här

inte egentligen

trots att allt jag har numer är tid

för att inte ramla igenom

inte nudda botten

aldrig aldrig släppa in

eller ut

sådant som kan fastna 

och trots att jag sällan skriver om dig längre

finns det massor kvar att säga

om blodet vi delade

och huden

och de där dragen

som inte fastnade i mig

men i honom

han som är din kopia

det är där jag ser oss

i hans ansikte

och det finns inte uttryck som räcker till

för att beskriva hur gärna jag hade önskat honom dig

dig honom

er

nu bär han inga minnen

han bär berättelser

som han tolkar

och gör till egna

han vet vad du var

men inte vem

inte hur

inte när du var min bror

sådär på riktigt

bortom orden

bortom beskrivningarna

bortom nyckfulla morsor

frånvarande farsor

när det var du och jag mot världen, esa

en gång

alltför länge, länge sedan

innan tonårsjävulen

innan drogerna

innan förväntningarna

innan fördämningarna brast

innan allvaret

innan innan innan

vi blev du och jag

och jag ska inte radera någonting

låter skrivet vara skrivet

och bläck bokstäver på en skärm

men jag saknar dig

eller det du och jag kunde ha blivit

om vi någonsin hunnit bli vi igen

och jag vet ingenting om efterlivet

efterdöden

det som händer sen

efteråt

men jag tänker fortsätta att föreställa mig dig

med vinden i håret

och barfötterna i gräset

för att allt därefter blev fult

på något sätt

för att andra saker kom i vägen

skymde sikten

gjorde oss grumliga

dig

jag tänker glömma nålarna

ampullerna

de blodiga bomullstussarna i papperskorgen

pulverpåsarna

skrapmärkena

och det där dammet som gjorde allting matt

dött

för en gång skimrade vi

innan vi glömdes bort

innan förtvivlan släckte dig

och färgen i dina barnaögon

förblev iskallt blå