som en svårfångad gryende sol

i sitt sken

har vintern i sitt tappt mot vår

jag kan förstå smärtan i det skeenden

åt det håll som jag varsamt går

hur man räcker men aldrig till

hur vintern kom för fort, och alldeles försent

man springer för landandet allt vad man kan

man snubblar till, skyndar på men det är alldeles förment

men jag har lärt mig att aldrig skynda fort

tid har sitt i allt

värmen kommer alltid i tid

än fast livet är isande kallt

sol står upp, tuppen gol,

allt levande kräver sitt

det är då jag vill ha kropp, möta allt

mot bultande hjärtat mitt.