I mina drömmar finns ett vemod,
kvar efter en tid
då jag fann livet mycket annorlunda.
Jag kan nog inte säga varför jag ändrat uppfattning,
men det finns alltid det oundvikliga
när man möter upp den egna utvecklingen.
Kanske finns inga svar,
kanske finns inga förklaringar,
kanske det bara är en fåfäng resa att företa,
men jag har nog lärt mig att inte underskatta värdet
i introspektion.

Sektion efter sektion avverkas
det som varit så alldagligt,
så mycket kan inte ändras, men det gör det
– jag ser det och under varje nivå finns ännu en,
möjligheten att nå längre ner stärker mig
mot den kärna som upprätthåller
ett liv.

Det som var var dag
var så mycket mer
för stunden stal delar av själva upplevelsen
för sinnenas erinran tar tid och tiden hinner ikapp.
De flesta förstår långt senare det de borde ha gjort tidigare
och det är det ögonblicket som drabbat mig,
nu är det dags att åter berätta den berättelse
som utgör en historia.

Kantrad av verklighetsflykt
för vad är mer smärtsamt än själva förståelsen
av den egna oförståelsen över sin ringa förståelse
över det som sker,
nu, nu, nu.

Märket är satt, vattennivån skiftar
och jag sjunker ner i kontemplativ pulserande rörelse
inåt, neråt, inåt, neråt.
Var dag har avverkats och kallhygget är allt annat än föryngringsyta;
det är ett kalt landskap där känslorna trubbats av med åren,
som glasbitar vars skarpa kanter rundats av
av vattnets cykliska vågspel.
Jag hör vågornas slag emot mig
och jag förundras över dess tålamod.

Månen lyser upp och jag ser allt det undangömda,
jag ser allt det som jag inte tidigare velat se
och jag inser att genom att vända mig bort
har jag valt bort mig själv
och nu vill jag åter ta tag i det
och (åter)finna det jag
som jag så länge
varit rädd för.

I blindo har jag företagit mig
det sken till liv som tillägnats mig.
Vid gränslandet mellan mig själv
och det jag nu undersöker
händer något och jag kan nog inte hindra
den sorg som väller fram.
Jag når nya nivåer
hos mig själv
och finner
och, faktiskt, uppfinner
mig själv på nytt
med hjälp av ett förflutet
som bara flutit på i periferin
– nu i förgrunden får den den upprättelse den förtjänar
– liksom jag.
Men vad är priset?