Jag var en vilsekommen själ precis som alla andra, i desperat behov av vägledning. Men den kommande natten skulle leda till ett uppvaknande. Jag skulle hitta tillbaka till mig själv igen. Allt som behövdes var en vild resa ner i det vidunderliga kaninhålet, ner i de alternativas värld och tillbaka upp igen. Jag hade inga förväntningar. Det fick bli vad det blev, och så blev det. Vem jag är och vad jag heter är orelevant. Kanske framgår det senare, kanske inte.

Det var en ovanligt vacker sommarkväll. Ni vet sådär när det verkligen hänger i luften. Stockholm är en fin sommarstad. Härlig atmosfär, bra känslor. Jag och mina vänner Tåny, Myran och Fiona stod utanför nattklubben, kaninhålet. Kön var inte anmärkningsvärt lång. Fiona tog ett sista bloss från sin cigarett och lät den sedan falla till marken. "Alltså det här jävla samhället! Det är en jävla konstruktion. Jag lovar dig." Jag fimpade hennes cigarett med klacken och sa "samhället är ett splitter av glas och vi alla representerar en skärva." Fem minuter senare var vi inne i entrén. En man i tajta latexkläder satt på en stol bakom ett långt bord och gick igenom en gästlista. Stod man inte med på den kom man inte in, hur pervers eller förryckt man än må ha varit.
Bredvid honom stod en vampyrkvinna, en Lamia. Hon hade långt svart hår. Var blek som en kista i vit marmor. Hennes läppar var blodröda och hennes ögon gröna som glimmande smaragder. Hon bar en tunn, mörk och genomskinlig klänning med svart latexkorsett som fick hennes byst att svälla. Hon var skrämmande attraktiv och när hon såg att jag iakttog henne log hon mot mig och blottade ett par långa vampyrtänder. Vi som fanns med på listan blev närmast pedantiskt synade av den unge perverterade mannen som satt bakom bordet och släpptes sedan in. Vi gick in i ett stort rum och bytte om till våra makabra utstyrslar. Därmed lämnade vi våra vardagsjag bakom oss, för att kliva in i en värld full av dekadens och inbillad frigjordhet.

Jag såg mig omkring. Människor överallt. Tillsammans är vi människor men ensamma är vi djur. Innan jag fortsätter min berättelse känner jag att jag måste hoppa ut ur den ett tag och förklara några saker som rör detta.

Vår identitet formas av vår omgivning och det kaos av intryck som härjar i den. Jaget är schizofrent och mycket töjbart. Jaget är med andra ord inte helt och hållet bestående, utan utvecklas och förändras oavbrutet. Men dessa förändringar sker så långsamt och successivt över tid att vi knappast hinner lägga märke till dem, och därför går vi genom livet med uppfattningen och känslan av att vi hela tiden är en och samma person från början till slut. Det är denna autonoma och omedvetna ström av förändring och utveckling, denna hejdlösa kontinuerliga våg som vi ofrånkomligt måste följa.
Men förr eller senare sköljs vi upp på slutets strand, där vi alla är lika, ligger nakna, orörliga och hjälplöst handfallna under en tom och tigande himmel. Även jag var en vilsekommen själ, en förvirrad vandrare, som sökte rätt väg i livet. Platsen jag nu befann mig på var bara en av många hållplatser. I min värld befann jag mig inte i slutskedet av någonting, utan snarare mitt i en blomstrande utveckling.
Jag skriver det här som en döv kompositör skulle ackompanjera sin musik. Jag skriver i blindo. Jag har hela tiden ansträngt mig för att minnas, för att återuppleva, men nu har jag slutat försöka. Det är fullständigt meningslöst. Jag bara skriver. Ibland spyr jag ut orden med den desperata förhoppningen att de tillsammans ska bilda någonting konkret eller åtminstone något läsbart. Mer än så förmår jag inte.

Jag har gett upp alla tankar och idéer om ett potentiellt sammanhang, en fast och symmetrisk struktur som vägleder läsaren genom den kaotiska, brinnande labyrint som jag har byggt upp åt henne.

Ska sanningen fram så finns det stunder då jag inte ens vet vad jag skriver längre. Allt jag vet är att jag måste berätta det här. I synnerhet det här kapitlet har många gånger tett sig helt utan mening, men så kommer det andra stunder när sammanhanget och meningen i innehållet skymtar någonstans i det sjukliga dunkel som hela tiden kringgärdar mig.

Även efter att ha kommit såhär långt famlar jag fortfarande i förrädiskt mörker och griper förtvivlat efter halmstrån av minnen och känslostämningar från den här tiden.
Jag befinner mig i ett stort dimlandskap, men tvingar mig själv att se genom den. Ibland har jag lyckats dra fram små fragment av bilder och känslor och lekt med dem i dimman. Nu ska jag bara försöka beskriva dem.
Tänk tillbaka på den där kvällen när du klev in i de vilsekomna själarnas kammare. Vad hände? Vad såg du? Istället dyker något helt annat upp, en autonom slinga, en serie av ibland mardrömslika, orealistiska, osammanhängande bilder som inte strömmar ut från qualia, utan öser ut som en spillning direkt från sjukdomens stinkande, förruttnade svalg.
Jag ser rinnande vatten, vatten som rinner nedför till synes ändlösa klippor som slutligen mynnar ut i långa vattendrag, forsar och blida bäckar. En stor mås kastar upp på ett stenblock. Flugor dras till vomeringen. Ett lik flyter förbi med strömmen. Det saknar ögon. Bilden av en gigantisk kolibri som mycket hotfullt svävar ovanför små lekande barn glimtar till som från en krusning i mitt böljande och stormande undermedvetna. Förvriden suggestion. Äckel. Smärta, ångest.
Jag försöker på nytt, försöker och försöker tills det slår gnistor i min flammande, blödande hjärna.
En mycket diffus och förvänd minnesbild av en nattklubb, en skock av omkring flackande skuggor och förvridna skepnader, ett brusande regn av konfettiliknande verklighetskomponenter, discolampor som blinkar apatiskt och orytmiskt i mörkret. Jag ser min hand, en del av min kropp och vänstra halvan av någons ansikte, kanske mitt, kanske någon annans. Bilden försvinner, sjunker in i dimman. Istället ser jag en hopknölad godispåse på marken. Vägskyltar … en till hälften uppäten måltid … en gammal vas … smulor på byxorna … skogen och fälten utanför vårat hus. Förvrängda färger och former.
Två veckor senare gör jag ett nytt försök och möter denna gång betydligt större framgång. Medicinerna gör mig starkare, höjer min medvetandegrad långsamt och successivt, men det sker. Där om råder inga tvivel. Till och med mitt jag skymtar i dimman, en glimt av personlighet och för länge sedan förlorad karaktär, en vindfläkt från den gamla världen, en värld som är och alltid kommer att förbli mig kär.

Jag klev in i de vilsekomna själarnas kammare som en ung man som sätter sin fot på en plats där han vet att han inte hör hemma eller bör vara. Jag kände mig inte malplacerad, bara utanför. Jag kände mig annorlunda i en annorlunda värld. En flock makabra människor kom emot mig. Vänner, bekanta från den här tiden. Många från min umgängeskrets var där. Jag antar att det förväntades av dem. En avskyvärd technoliknande musik pulserade hektiskt och psykedeliskt i hela lokalen. Det fanns två dansgolv, tre barer, en relaxavdelning, om man nu kan kalla den för det, där alla dessa entusiastiska och mystiska påfåglar, trots att deras ord bokstavligen dränktes av den vrålande musiken, satt och samtalade med varandra över en orgie drinkar andra suspekta substanser; oftast genom att skrika varandra i öronen för att överhuvudtaget kunna uppfatta någonting.
Det bisarra och introverta fenomenet ifråga ger upphov till en asocial, opersonlig och självinveckad sinnesinställning där individerna förvandlas till identitetslösa kroppar, med ansikten, ögon, mun, öron och näsa. Vem man är eller vilka man har framför sig är inte det vesäntliga, bara hur man kan dra till sig deras uppmärksamhet.
Discolamporna blinkade frenetiskt, det var ett under att ingen föll ihop på dansgolvet i ett epileptiskt anfall. Det fanns ett hörn där folk blev både fastbundna, upphängda och piskade till vansinne av bryska och sadistiska män och kvinnor i svarta latexuniformer. Jag har ett vagt minne av att någon stackars jävel satt och piercade folk på både det ena och det andra stället mot betalning. Tåny stod nära mig. Han såg uppjagad ut. Vi sökte oss till en av barerna och möttes av folk som minglade runt omkring i lokalen med sina makabra och extravaganta utstyrslar, som förhistoriska påfåglar försvunna in i en helt annan tid.
Stora silverkromade spotlights kastade ner ett vitt onaturligt sken som återkastades i den mörka, högblanka bardisken. När vi hoppade upp på de resliga barstolarna i svart trä och lila skinnstoppning, kunde vi se oss själva i bardisken. Våra ansikten sträcktes ut i absurda dimensioner.
En stressad bartender sprang fram och tillbaka, och blandade drinkar, hällde upp öl, torkade glas och serverade sina gäster. Hans höga panna glänste av fukt. Det yviga, mörka håret och de långa polisongerna fick honom att se ut som en ung Elvis Presley. Det enda som avvek var piercingarna i underläppen, ögonbrynen och näsan. Väggen bakom honom pryddes av ett femtiotal spritflaskor av olika slag, alla vilka lyste upp i en salig blandning bjärta och grumliga färger.
Jag beställde en Red Bull vodka. Tåny höll sig till sin sedvanliga coca-cola och drack den som det amerikaniserade as han var. Bredvid mig till höger satt en ung man i en blank smoking, med röd fluga och kritvit flanellskjorta. Hans hjässa var kal och hela ansiktet täcktes av morbida tatueringar som snitsigt och uttrycksfullt slingrade sin väg över hans blanka kalott ända ner till nacken.
Gröna, lila, röda, blåa färger vars mönster och konturer jag idag inte kan återkalla. I näsan hängde en stor tjurring. I öronen dinglade två silverringar och örsnibbarna var uttänjda med primitiva, ovala träsmycken. Så småningom lade han märke till att jag iakttog honom och sträckte då ut sin långa tunga som var kluven. Jag skrattade. ”Du är ett omkringvandrande konstverk!” sade jag och fascinerades av den vedervärdiga tungspetsen.
Han nickade och log ett stort leende.
”Får man fråga vem som är konstnären?” Han lyfte sin stora, knotiga hand som jag nu kunde se också pryddes av färggranna utsirningar. Fingrarna sirades av tunga silversmycken och naglarna glänste i svart. Han pekade upp mot taket. ”Gud såklart!”
Jag nickade.
”Naturligtvis, vem annars?”
Den unge mannen ifråga skulle komma att ge upphov till rollfiguren Ormtunga i Den melankoliske akrobaten. Trots den dånande musiken lyckades vi genomföra en givande konversation. Det visade sig att han var en bodyartist, en trollkarl. Han började tala om magi och försökte övertyga mig att han kunde trolla fram en sälunge ur vilket givet badkar som helst bara genom att lägga ett magiskt skynke över det och uttala en uråldrig, magisk ramsa; och att han utan större svårigheter kunde få ett pinjeträd att växa upp mitt i en öken på bara några dagar genom att be tre gånger om dagen, uttala och sjunga en magisk vers från den gamla världen, som han rest ända till Kina för att lära sig. Han fick den av en profet, ett orakel som var över hundra år gammal. Samtidigt måste han vattna jorden med vätska från en helig källa i Persien.
När vi hade talat klart täckte han sin blanka huvudknopp med en lång, svart cylinderhatt och försvann sedan ut i vimlet av människor. Men innan han gick bad han mig se efter ordentligt under min högra sko för att försäkra mig om att inget av intresse fanns där. Jag lyfte på foten och häpnade när jag såg ett spader ess sitta fastklistrad mot skosulan. När jag lyfte blicken var han redan långt borta så jag fick aldrig reda på hur han hade lyckats smussla dit det medan vi samtalade. Jag brukade i vanliga fall vara väldigt uppmärksam av mig och även om jag vid det här laget började bli tämligen så berusad, så tyckte jag ändå att jag borde ha lagt märke till eller känt av när han manipulerade dit kortet. Skicklig jävel, tänkte jag och läppjade lite på min drink. Tack vare den tilltagande berusningen och den intressanta händelse som nyss ägt rum fick kvällen plötsligt liv.
Människorna blev färgglada och rummet fick en spännande karaktär, ja jag upplevde till och med en smula eufori och spänd förväntan. Herr Ormtunga hade, inser jag nu, alltså inte bara lyckats imponera på mig med sin subjektiva karisma, utan likväl omedvetet manipulerat och påverkat mina qualia. Jag vände mig mot Tåny för att visa honom kortet, men han var djupt försjunken i ett samtal med Myran och vara sig Fiona eller någon annan av mina vänner syntes till någonstans.
Jag stoppade ner kortet i fickan och fortsatte istället att spana ut över det böljande havet av utklädda och extravaganta människor. Mina fötter hängde och dinglade nästan en halv meter från golvet. Det fick mig att känna mig som en liten hobbit. Tånys fötter nådde i alla fall ner till fotstödet. ”Jävligt höga barstolar dom har på det här haket” mumlade jag i hans öra, men han verkade inte höra mig. Jag fortsatte dricka och iaktta alla bisarra påfåglar som flockades runt omkring mig.
Då och då skymtade en intressant person som man helt enkelt inte kunde låta bli att studera. Jag såg två dvärgar springa fram och tillbaka och jaga varandra utklädda till djävlar med horn och eldgafflar. Jag såg en clown med kal hjässa och rött krulligt hår på sidorna. Han hade en blå clownnäsa och en dräkt som blänkte i alla möjliga olika sorters bjärta färger.

Jag såg en kvinna iklädd en polisuniform i svartglänsande latex, som hela tiden släpade en sorts slav efter sig med en kedja som satt fast runt den stackars mannens hals i ett läder spänne med långa vassa taggar på. Ibland fick hon honom att krypa, ibland att sitta som en hund. Det var skrattretande. Vad kan en människa vinna på att utsätta sig för en sådan förödmjukande förnedring? Vad kan han rimligen få ut för slags tillfredsställelse av att spela så undergiven? Och hon, den skadeglada, dominanta sadisten, som förmodligen ägnat hela sin depraverade ungdom åt att läsa de Sade och frottera sig i hans perversa texter, vuxit upp inför en flimrande teveskärm som om och om igen visade Pascals ”120 dagar Sodom”, men utan att förstå den naturligtvis. Michael Haneke sa en gång att Pascal var den enda som genom ”120 dagar Sodom” lyckats skildra våldet på ett adekvat sätt. Jag håller inte med, jag anser att han misslyckades. Det är för fåfängt, för motbjudande pretentiöst.
Därtill såg jag en ung kvinna utklädd till sjuksköterska som gick runt och tog pulsen på människor hon kände. Jag såg hur folk utan att skämmas ägnade sig åt både den ena och den andra sexuella utlevelsen helt öppet inför varandra. Jag förstod så småningom att många av dessa människor hade förlorat sin identitet genom att inbilla sig att ha gjort sig fria från den monotona mainstreampulsen, men i själva verket har dem bara uppnått motsatsen genom att trassla in sig själva i sin egen introverta förvirring, förvillat sig djupt in i den snäva och brokiga labyrint som utgör jaget och det mänskliga psyket. Man blir sin stil.
Jaget hamnar i skuggan av det makabra och expressiva människoskalet.
Började jag själv komma in på en av dessa förrädiska villovägar? Den som lyckas spränga jagets gränser utan att förlora sig själv någonstans på vägen, är en bemästrare av qualia. Hunter.S.Thompson sprängde jagets gränser och förlorade sig själv på vägen, det medgav han själv i en intervju på sjuttio talet angående hans alter ego Gonzo. Sacha Baron Cohen sprängde sitt jag i bitar när han spelade in filmen Borat, han blev utbränd och personlighetsförvirrad efter ha gått in så intensivt i sin roll som Borat. Marilyn Manson har många gånger sprängt jagets gränser och varit nära att förlora sig själv men på något sätt alltid lyckats hitta tillbaka till kärnan i sitt egendomliga väsen. Det var samma sak med Borges, fast han gick kanske ännu längre. Han såg alef. Det är mycket viktigt att inte begränsa sig. Växla istället friskt och djärvt mellan olika qualia, efter humör, som en kameleont. Man behöver inte nödvändigtvis isolera sig i en stuga, lyssna på fågelkvitter och skriva med reservoarpenna resten av livet, som vore det skrivet i sten. Bo för all del även i storstäder, eller varför inte ute på en ö i medelhavet; upplev nya kulturer, nya världar, utvidga din personlighet. Att ha en fast punkt i livet behöver inte nödvändigtvis innebära att slå rötter, som ett träd. Vi behöver inte vara sopgubbar, förskolelärare, skådespelare eller punkare hela livet. Inte heller behöver man, som matematiker eller fysiker, stänga in sig i en geometrisk sfär av siffror och matematiska formler för all framtid. Fluktuera, bölja, skimra som ett norrsken. Kanske borde vi allesammans falla in i ett slags naturligt Dementia praecox. Jag stod själv i begrepp att spränga jagets gränser, fast egentligen hade jag bara börjat tänja på dem.
Jag befann mig, även om jag inte visste det just då, i slutfasen av min metamorfos. Jag såg mig runtomkring, jag såg alla dessa morbida och extraordinära obscena ansikten och väl utsmyckade kroppar, jag såg allt detta och sedan mig själv och nådde ett uppvaknande … varför? Jag nickade stumt för mig själv och tänkte, såhär kan man inte finna vägen till ett själsligt herravälde.
Plötsligt tyckte jag mig få syn på en gammal bekant någonstans därute i det kompakta människosorlet, en gammal bekant som jag inte hade talat med på många år. Jag bestämde mig för att gå och hälsa på honom medan jag fortfarande hade honom i sikte, innan han än en gång försvann tillbaka in i det förflutnas väv. Jag knackade Tåny på axeln och bad honom vänta på mig i baren. Han nickade stumt och sjönk sedan tillbaka in i Myrans erotiska atmosfär. Jag ställde ifrån mig det tomma glaset på bardisken och kände mig som ett litet barn när jag hoppade ner från den resliga barstolen. Sedan skyndade jag mig ut i vimlet av vilsekomna själar för att inte förlora honom ur mitt grepp, men trots att jag sökte och letade överallt kunde jag inte längre finna honom. Han var borta, spårlöst försvunnen. Jag kanske hade sett fel. Det kanske bara var någon som liknade honom. Besviket började jag gå tillbaka mot baren, men hann inte gå särskilt långt. Istället skymtade någonting annat mellan gliporna av alla sammansmälta kroppar. Jenny … en söt liten tjej med mörkt vågigt hår och vilda gröna ögon, dominant, kaxig och framfusig i sin karaktär. Jag hade vid ett tidigare tillfälle både förstått och lagt märke till att denna lilla vildkatta hyste ett visst fysiskt och känslomässigt intresse för mig, och även om jag fann detta väldigt smickrande och tilltalades av hennes sköna yttre, så klarade jag helt enkelt inte av att hantera hennes överväldigande närhet. Jag har aldrig klarat av kaxiga, framfusiga kvinnoväsen. De skrämmer mig. Hon fick syn på mig och började gå rakt mot mig. Jag vände mig om för att se om Tåny hade hållit sitt löfte, och jo, mycket riktigt satt han kvar där och sög i sig sin Coca-cola, i vars grumliga botten man kunde anta att det lurade både en och annan våldtäktsdrog.
När jag vände mig tillbaka var det redan för sent. Hon flög över mig som en tiger som hoppar ur en buske i djungeln och anfaller sitt byte, hon slängde sina armar om mig och innan jag visste ordet av våldtog hon brutalt och våldsamt min mun. Jag hann inte ens reflektera över huruvida jag skulle besvara denna giftiga kyss. Jag kunde känna hur hon bet tag i min underläpp och naglade fast sina röda klor mot min nakna rygg och rev hårt. Ett sting av plötslig smärta … jag fick kämpa för att undertrycka och övermanna den piskande ilskan och vreden, för att inte ge efter för det primitiva infallet att slänga ner henne på marken. Det är som när man får kallt vatten på sig, nerverna blir rasande, hämnd utkrävs. I sådana stunder är det svårt att tygla sin instinktiva impulsivitet. Förnuftet befinner sig mycket långt borta. Jag lyckades emellertid tygla mig. Allt jag gjorde var att bryskt knuffa henne ifrån mig.
”Vad i helvete håller du på med? Har du blivit galen?”. Hon skrattade som ett elakt litet barn.
”Åh, nu blev han sur, vad söt han är … jag trodde att du gillade hårda tag?”
. Hon såg på mig att jag var arg. Hennes annars så bleka kinder var nu blossande röda, om det var av genans eller upphetsning gick inte att avgöra. Jag svarade henne inte utan gick bara därifrån. Jag vandrade runt en god stund i den turbulenta lokalen och träffade på både en och annan bekant. Till slut rann ilskan av mig och humöret började komma tillbaka.
Jenny var Jenny och man kunde inte förebrå henne för det. Hon behövde bara vägledning som så många andra av oss. Jag kände inte att jag var den rätte personen för det. Jag kände mig inte ens motiverad. Alla söker närhet på sitt unika sätt, jag var knappast någon med rätt att döma i den saken. Jag gick iväg till toaletterna för att undersöka skadan hon åsamkat mig. När jag klev in i den långa, mörka korridoren som ledde fram till dörrarna kunde jag se två mörka silhuetter dvälja allra längst bort mot väggarna. Discolamporna fick dem att lysa upp till och från tillräckligt mycket för att jag skulle kunna se hur de såg ut. När jag såg dem första gången i skenet av den pulserande belysningen fick jag rysningar; Ett tvillingpar, två unga tjejer. De var utklädda till tvillingflickorna i ”The Shining”. De höll i varandras händer och stirrade på mig med sina stora flickögon. Likheten var skrämmande identisk med tvillingflickorna från Kubricks makabra filmatisering. Plötsligt började de gå emot mig. De stannade alldeles framför mig och såg på mig med erotiska, skrämmande leenden. De släppte taget om varandras händer. Den ena av dem gick fram till mig och gav mig en kyss på kinden. Hon doftade rosor och var blek som Snövit. Sedan kom den andra tjejen fram och kysst mig flyktigt på halsen. Därefter tog de tag i varandras händer igen och försvann ut i virrvarret av kaos och omättlig sedeslöshet. Det var en av de sexuellt mest eggande upplevelserna jag blivit utsatt för och jag tackade skyarna att det var över. När jag kom in till toaletterna ställde jag mig framför en av de stora väggspeglarna, och vände mig så att jag kunde få en skymt av min egen rygg.
Det såg ut som om ett rovdjur eller en varulv hade krafsat efter mig i mörkret. Sex långa röda streck vittnade om tillfogat våld. Skadan var dock överkomlig. Till vänster i spegeln kunde jag se en man och en kvinna stå tätt upptryckta mot ett av toalettbåsen och ägna sig åt brutal och våldsam sodomi. Till höger, en bit bort vid ett av tvättställen, stod en lång blondin med stora silikonbröst. Hon hade inte mycket mer på sig än lite silvertejp fastklistrad i två eleganta kryss över bröstvårtorna, svarta stringtrosor i latex som utsmyckats med ett frågetecken av diamanter och ett par silverglittriga platåskor. Hon stod där och pudrade sin näsa med vad jag förmodade var kokain, samtidigt som hon diggade till den avskyvärda musiken som trängde in genom de skallrande kakelväggarna.
Herregud, tänkte jag, vem vill vada runt i ett sådant vämjeligt snuskträsk?
Det såg ut som om ingen hade städat där på tio år; stänk av urin under fötterna som fick skorna att klibba fast mot golvet. Rester av avföring och väl använda kondomer som flöt omkring i toalettstolarna. Läppstift och fingeravtryck på speglarna. Smink kletade ner tvättstället, puder, ögonskugga etc. etc. Papperstussar som förmodligen fördolde både det ena och det andra av mänskligt sekret låg utslängda precis överallt. Och stanken, den ohyggliga stanken.
Mina tankar skingrades av en röst. Det var silikontuttarna som talade.
”Vill du ha lite?” Hon såg på mig med ett finurligt leende och tomma utvidgade pupiller. Jordgubbstuggummit i hennes mun maldes frenetiskt mellan tänderna.
”Nej tack” svarade jag, ”jag gillar min hjärna som den är”. Hennes fnitter ekade mellan väggarna. Droger har ersatt det sociala samspelet på en nivå som går ända in i det familjära, det heliga. Alkohol är passé. Vill man ha roligt nuförtiden tar man droger helt enkelt. Det är alltid enklare att knapra i sig några piller, andas in transcendent ånga eller snorta snö, snarare än att dränka sin tristess och ångest i ett hav av öl och vin, och på det sättet uppnå ett högre sinnestillstånd som får en att känna sig odödlig, övermänsklig, utvidgad. Alla upplevelser, alla känslor borde vara som ett ofantligt rus i sig.
Så länge ingen gud uppenbarar sig, så länge ingen frälsare kliver ner på jorden, kommer människan fortsätta att fördärva sig ända fram till tidernas ände. Det är oundvikligt, det är hennes natur, hennes öde. Det är vad som definitivt skiljer henne från de övriga djuren, hennes irrationalitet, destruktivitet och ologiska självstympande.
Jag gick tillbaka till baren. Tåny var borta. Han hade brutit sitt löfte, det lilla aset. Jag hade visserligen varit borta ganska länge, säkert en halvtimma. Han kanske tröttnade på att vänta.
Jag började leta efter honom i alla mörka vrår som den här egendomliga platsen hade att erbjuda. Han tycktes ha gått upp i rök. Jag gick förbi eventavdelningen. En man i SS-uniform satt ensam vid ett bord och drack sin grogg samtidigt som han med en skrämmande blandning av sadistisk fascination och psykoemotionell likgiltighet, iakttog hur en ung kvinna blev brutalt fastbunden och upphängd i luften med rep som gick ända upp i taket, medans en överviktig, luden man med svart skinnmask, piercade bröstvårtor och svarta stringkallingar piskade och piskade henne till vansinne. Fast än hon hade en röd boll intryckt i munnen kunde man höra henne utstöta outhärdliga stön av njutning och smärta. Ett dolt, undertryckt vansinne pulserade vilt och aggressivt under ytan av vad som vid första anblicken mycket väl skulle kunna tolkas som en harmlös förströelse, likasinnade individer emellan, men som hela tiden hotade att brisera och övergå i vansinne. När som helst kunde hela lokalen explodera i en gigantisk kaskad av mänsklig, neurotisk, perverterad galenskap, ett vansinnets Big Bang. Inget av detta vare sig chockerade eller skrämde mig.
Det tråkade ut mig. Det var fantasilöst och förutsägbart. Jag förstod inte hennes vilja och önskan att förnedra sig på ett sådant förödmjukande sätt och fann det både tragiskt och sorgligt att en människa, vem det än vara månde, känner behovet av att utsätta sig för en sådan poänglös tuktelse. Det fick mig att vilja slå henne själv. Jag blev än en gång påmind om att den gränslösa självindividualism som så många söker, under specifika omständigheter, kan resultera i raka motsatsen.
Jag plockade fram min telefon och skickade iväg ett sms till Tåny: ”Var är du?”
Jag gick iväg till en av barerna. Jämfört med de andra två låg den i lä, musiken var mer dämpad och man behövde nödvändigtvis inte skrika för att höra sin egen röst eller för den delen sina egna tankar. Det högblanka golvet flammade i rött, gult, grönt och blått. I baren satt en ensam människa, ensam i ordets sanna bemärkelse. Han såg ut som en affärsman och således fullständigt malplacerad. Han hade en svart kostym och mörkt, bakåtslickat hår. På barstolen bredvid honom låg en svart skinnportfölj och framför honom på bardisken stod ett stilla och orört glas whiskey on the rocks. Han grät. I sina händer höll han en guldring som han hela tiden tummade på. Jag slog mig ned bredvid honom och synade honom förstulet, samtidigt som jag beställde in två margeritas. Eftersom jag var berusad låg de rätta orden inte särskilt långt borta.
”Hur är det fatt broder?” frågade jag utan att se på honom. Han snörvlade ömkligt och torkade tårarna med sin vänstra handrygg. Han suckade djupt.
”Min hustru har lämnat mig för en annan … jag förstår ingenting … jag älskade henne av hela mitt hjärta, hon var mitt allt.”
Trots att musiken var aningen dämpad fick jag anstränga mig för att höra hans röst. Den var sprucken och gråten i den underlättade ingenting. Cirka tjugo meter bakom honom blinkade discolamporna epileptiskt och den upphängda kvinnan blev piskad till vad som började gränsa till vanvett. Det var en både bisarr och makaber kontrast mot den uppenbara känslostorm av nostalgi och sorg som jag förmodade tremulerade inom honom.
”Vill du ha ett råd?” frågade jag i samma stund som bartendern serverade mig mina margeritas. Han torkade tårarna på nytt från sina bleka kinder.
”Visst. Varför inte?”
Liten tystnad.
”Glöm henne … jag vet att det är svårt, kanske omöjligt; och det måste göra ont, men ändå, gå vidare. Åk så långt bort från den här platsen som möjligt. Börja om. Uppfyll och förverkliga dina innersta drömmar. Haka inte upp dig på det förgängliga, det är livet alldeles för kort för. På platser som denna kan du bara finna mörker och förtappelse.” Jag var väl medveten om att allt detta var ren självklarhet, men ibland måste man även bli påmind om det självklara.
Han var tyst och såg ner på ringen i nästan en hel minut. Sedan svepte han sin whiskey och stoppade ner ringen i fickan.
”Lämna kvar den här hos mig så kan jag kasta in den i helvetets eldar om du vill.”
”Knappast.” sa han och reste på sig. ”Den är värd en smärre förmögenhet, men tack för ditt råd, jag ska ha allt du sagt i åtanke.” Han tog sin portfölj och försvann ostadigt och lite lätt vinglande ut ur lokalen.
Jag satt kvar och funderade hur han överhuvudtaget hade kommit in och vad som hade fått honom att i en sådan bedrövlig situation söka sig till en plats som denna.
Jag sörplade i mig mina margeritas som om det vore en törstsläckande saft.
Efter det första glaset började jag känna hur verkligheten krängde till.
Just när jag stod i begrepp att hälla i mig de allra sista dropparna från det konformade glaset kände jag hur någon knackade lätt på min vänstra axel. Jag ryckte till av förskräckelse. Gud allena kunde veta vad för slags väsen som rörde sig i skuggorna på sådana här platser. När jag vände mig om möttes jag av allt annat än ohygglighet. En skrämmande vacker tjej med rosenrött hår och ishavsblå ögon, med kläder som inte ens går att beskriva i ord. Allt som behöver sägas är att de blottade så mycket hud att den lilla tillstymmelsen till textil inte ens var nämnvärd. Hon böjde sig fram så att hennes läppar nuddade vid mitt öra och viskade:
”Vill du följa med in på toaletten?”
Jag fick gåshud när hennes sexiga röst lindade in sig som mjuk sammet i min öronsnäcka.
”Tack … men nej tack.” lyckades jag stamma fram som en nervös skolpojke som för första gången kommer nära en flickas kött.
”Jag är bara här i egenskap av reporter och för att dokumentera …”
Hon ställde sig ännu närmare så att hennes nakna hud nuddade min. Jag kunde känna värmen stråla från hennes kropp. Hon smekte med sitt pekfinger längs min kind och hals.
”Dessutom har jag en hustru och fem barn, så det skulle aldrig falla mig in att såra dem, för allt i världen.” tillade jag snabbt, samtidigt som jag kämpade för att inte fastna i hennes snärjande grepp. Hon luktade så jävla gott och det var inte långt ifrån att jag gav upp och lät henne sluka mig med hull och hår. Hon skrattade av förtjusning.
”Så tråkigt. Nåja, din förlust, snygging!”
Hon kysste mig på kinden, vände på klacken och försvann sedan tillbaka in i skuggorna.
Herregud, tänkte jag, nu undgick jag endast med nöd och näppe förmodligen både en och annan form av klamydia och kanske till och med en touch av gonorré.
Vem kunde väl i sin vildaste fantasi föreställa sig vilka slags könssjukdomar som frodades på gudsförgätna platser som dessa. Så tänkte en sida hos mig, en annan ville inget annat än att springa ikapp henne och släpa in henne på toaletten. Jag var livrädd att jag på grund av den tilltagande berusningen skulle förlora omdömet, och detta var knappast rätt plats eller tillfälle att förlora det på; livrädd att jag skulle vakna upp någonstans på okänd ort i en stor säng med en massa nakna kvinnokroppar runtomkring mig, utan att kunna minnas vare sig handlingar eller händelser. Här fanns för många frestelser för en person som försökte få ordning på sitt sexliv genom att ägna sig åt några månaders avhållsamhet.
Tåny svarade inte på mitt sms och jag kunde inte finna honom någonstans. Jag kom på mig själv med att längta hem till mitt rum och till mina böcker, till Bach och Mozart, till skrivandet och målandet, en kopp espresso eller ett glas rött ute på verandan i den friska luften med skogarna och fälten och himlen som enda sällskap … mon Dieu mon dieu, c´est la vie.
Jag kände att jag behövde en nypa luft och bestämde mig för att gå ut på en liten promenad och skingra tankarna.
Ett litet strosande på Stockholms gator mitt i den svenska sommarnattens rodnande leende skulle göra susen.
Det var fortfarande ljust ute, det skulle förmodligen inte bli mycket mörkare heller. Det var ju den tiden på året då dag och natt förenades i en oöverträfflig symbios, och upphörde att vara varandras antagonister. Den svala, friska luften slog emot mig som en välsignelse och trots att jag inte kunde skymta ett enda träd i närheten kunde jag förnimma den tydliga doften av grönska. Stora vita molntäcken bredde ut sig över den sovande staden. Om några timmar skulle solen gå upp och sprida ett bärnstensgult gryningsljus över takåsar och trottoarer. Människorna skulle vakna upp i sina sängar glada eller ledsna, trötta eller utvilade och vandra ut i köket och göra sin frukost, samtidigt som de blickar ut mot den gryende dagen. I samma stund skulle nattens ugglor krypa tillbaka in i sina mörka hålor och inte komma ut igen förrän ljuset fallit i skymundan och gifterna från gårdagens rus runnit ut ur deras förgiftade kroppar. Men en sak skulle de allesammans ha gemensamt, de skulle inte ha den blekaste aning om vad dagen hade att bjuda. För varje ny dag öppnas vägar för ett nytt öde. Våra farhågor och vårat mod rinner ut i sanden. Vi är maktlösa trots att vi känner oss fria.
När jag gick där på trottoaren kände jag mig onekligen fri, som om jag hade blivit utsläppt från ett fängelse.
Jag fruktade inte vad nästa gata hade att erbjuda, utan gick friskt och stadigt inbäddad i den bekväma illusionen av trygghet som långt ifrån alla förunnas uppleva. Jag var inte bekant med dessa gator, men på den tiden hade jag utomordentligt lokalsinne, så att jag skulle gå vilse fanns inte med på kartan. Dessutom är det omöjligt att gå vilse i en storstad. Allt man behöver göra är att fortsätta vandra. Förr eller senare kommer man fram till en tunnelbana eller busshållplats, varifrån man kan ta sig vidare precis vart som helst. Fast vid den här tiden på dygnet låg all kollektivtrafik nere och den skulle inte vakna upp ur sin dvala än på några timmar. Jag hade inte för avsikt att avvika från huvudgatan och jag hade mitt riktmärke ett tjugotal meter bakom mig, en gammal hederlig telefonkiosk som såg ut att vara hämtad från en annan tid. Men ju längre jag gick desto svårare blev det att låta bli frestelsen att vika in på någon av de attraktiva och charmiga bakgatorna och förvilla sig i den unika stadslabyrint som Stockholm utgör. Jag började förlora telefonkiosken ur sikte och till slut gav jag vika för lusten att ge upp ursprungstanken, att inte förlora kontrollen. Jag släppte taget om tyglarna och vek in på gatan till höger.
Sedan fortsatte jag trassla in mig allt djupare in i stadskärnan. Till slut hade jag inget begrepp om var jag befann mig någonstans, men jag var ändå inte orolig för att jag inte skulle hitta tillbaka. Ju längre bort från de vilsekomna själarnas kammare jag kom, desto bättre kändes det. Jag gick in på innergårdar, kikade in i fönster, trapphus och balkonger. Allt var tyst, stilla och sovande.
Det rådde en egendomlig och sällsam stämning, som jag kände att jag hade kunnat förlora mig själv i föralltid. Jag kände mig inte det minsta ensam, tvärtom.
Jag kände mig som en del av alltet, som en gud som vandrade runt i sin egen lilla värld och förnam och vakade över allt av godo i den. Jag slukade girigt saften som rann ut ur denna möra och sköna sinnesstämning och kunde inte få nog av att uppleva.
Jag fortsatte att gå och gå utan att känna mig det minsta trött eller uttråkad.
Tystnaden var så påtaglig att den nästan kändes som ett levande väsen. Omsider kom jag fram till en uppförsbacke. Jag bestämde mig för att gå tillbaka efter att ha bestigit den. När jag var halvvägs uppför backen, kunde jag, vid den nästan övertydliga skiljelinjen mellan himmel och jord, ana en mörk siluett som studsade ovanför randen och sedan ner igen. Till slut kom den upp över gatukrönet i motljuset från de vita molnen.
Då kunde jag se vad det var. Det var clownen från pervoklubben. Han kom studsandes på en hoppstylta men var så full att han bara ramlade hela tiden. Vi möttes upp en bit från krönet.
Hans ansikte var vitsminkat med kal hjässa och stora, röda, krulliga hårtofsar på sidorna av huvudet. Huden påminde om sockerpudret på en doughnut. Han hade fortfarande på sig sin blåa clownnäsa. Läpparna var målade breda i blodröda nyanser, det hade jag inte sett förut.
Ögonen var svåra att urskilja, eftersom de doldes av ett par sotfärgande solglasögon. Han hade en säckig och porös clowndräkt i pistagegröna, gula och blåa färger, knapparna som höll ihop den var klarröda och ludna, Byxorna var i samma stil som ovan delen och det var svårt att avgöra om plaggen överhuvudtaget skildes åt eller ej. Förmodligen var det bara en enda dräkt som han bekvämt nog klev i när han hade lust. De gigantiska clownskorna blänkte bjärt i rött och skosnörena var lika vita som nyvispad grädde. Mitt på den kala hjässan satt ett absurt litet klargrönt plommonstop. Hans händer täcktes av turkosa sidenhandskar med guldknappar. Alla dessa detaljer som gått mig förbi obemärkta inne i det blinkande mörkret på pervoklubben, kunde jag nu klart och tydligt urskilja.
När han studsade förbi mig lyfte han på den lilla hatten och sa:
”Bonsoir, monsieur!”
Jag kunde inte låta bli att skratta. Det var nästan lite surrealistiskt. Jag följde honom farsinerat med blicken och såg honom försvinna nedför backen.
Till slut vek han in på en gata åt höger och försvann ur sikte. Fråga mig inte varför men jag fick ett plötsligt infall att följa efter honom. Jag gick ner till gatan som han försvunnit in på, lutade mig mot husfasaden och kikade försiktigt runt husknuten. jag hann precis se honom försvinna in på en annan smal gata i slutet av den föregående, och så fort han försvann runt hörnet fortsatte jag att följa efter. Så där höll vi på ett tag.
Jag ställde mig vid ett av gathörnen och kikade fram bakom stuprännan. Därifrån fick jag en god skymt av den besynnerlige clownen. Han stannade utanför dörrarna till ett bostadshus, ställde hoppstyltan ifrån sig mot väggen och gick sedan fram till porttelefonen och tryckte på en av knapparna. En halv minut senare kunde jag höra någon mumla någonting obegripligt, sedan ställde han sig framför dörrarna och speglade sig i det blanka glaset. En kort stund senare kom en ung tjej ut ur porten. Hon var lång, blond, längre än clownen och iklädd ett vitt nattlinne i blänkande siden. Han försökte omfamna henne, men hon knuffade honom bryskt ifrån sig och började skälla ut honom på vad jag misstänkte var polska eller något liknande.
Clownen gjorde upprepade gånger naiva och fåfänga försök att kyssa henne, omfamna henne, smeka henne, men blev varje gång avvisad. Han ställde sig ned på knä, med händerna som i bön och vädjade desperat efter hennes nåd.


Förfesten

Så många år har passerat sedan jag föll, sedan jag drogs djupare och djupare ner i helvetets brinnande kretsar. För tro mig, mitt herrskap, helvetet existerar och det kan äga rum och tilldra sig redan under vår oförklarliga och märkliga tid här på jorden.
Gryningar, dagar, nätter; allt detta nu förfluten tid, upplöst i tomma intet. Jag försöker desperat och förtvivlat samla ihop och foga samman alla minnen och känslor från den här tiden, men då händer det ofta att de glider isär eller smälter samman till en enda otydbar bild. Då brukar jag vänta en liten stund, samla ihop fragmenten igen om det går, tvaga bort det som behövs från min kropp för att nerverna ska sluta sända fel signaler till mitt inflammerade och våldtagna cortex, sedan återgår jag än en gång hängivet till skriften.
Jag minns dessvärre inte exakt var vi befann oss, bara att vi var inne i Stockholms stad, på väg till en ung kvinna vid namn Stephanie. Hon höll i en förfest ämnad för de vilsekomna själar som senare skulle till, ja så var det minnet nu igen, vad var det nu den där fördömda platsen hette? Nej, jag minns tyvärr inte. Kanske om jag dricker lite vatten eller lyfter upp huvudet en aning från de brännande lakanen? Nej, det klarnar inte, det är borta. Vi får döpa om det själva. Låt oss kalla det för pervoklubben. Det blir bra. Det är adekvat. Jag minns däremot att vi följde långa trottoarer. Gick uppför stentrappor, gick nerför stentrappor. Åkte tunnelbana, korsade broar, åkte tunnelbana igen. Vandrade genom trånga snäva gränder och gick genom små lummiga innergårdar. Jag minns doften av Stockholm, sten, fukt, sommar. Slutligen kom vi fram till ett charmigt litet bostadsområde, 1900-talslägenheter om jag inte minns fel. En berusad man i frack, med cylinderhatt och käpp satt på en av innergårdarnas bänkar och sjöng Cornelis Raj raj.
Vi blev vänligt mottagna av vår värdinna. Stephanie bjöd oss genast på vin, chianti av något slag vill jag tro. Det var en lugn trivsam tillställning bland vänligt sinnade människor, kreativa och kultiverade av sitt slag. En halvtimme senare, efter att ha ägnat oss åt en lång rad av långrandiga och andefattiga diskussioner om både den ena och den andra trivialiteten, gick jag och Tåny ner på gatan för att möta upp Myran och Fiona. Dessa två kvinnoväsen hade jag haft en tät och givande kontakt med över det hederliga gamla internetet i över ett år, men utan att ännu ha träffats ansikte mot ansikte. Slumpen avgjorde att det var dags för ett fysiskt möte. Det var faktiskt Myrans fel att vi gick på pervoklubben. Det var hon som föreslog att jag och Tåny skulle slå följe dit, så hon bar skulden. Men med den melankoliske akrobaten i åtanke kände jag mig motiverad. Fantasi javisst, men beprövad erfarenhet bör ibland tillämpas konsten. Vem kan väl skriva om ett sådant syndens näste, utan att först ha varit där och iakttagit det?
Jag hade förväntat mig två taniga bleka flickor i svart och evinnerligt svart, från topp till tå; svärtan var korrekt, den fanns, men taniga var de inte. Istället uppenbarade sig två härliga kurviga kvinnor bakom knuten till tunnelbanan vilka bröst, vilka läppar. Bleka var de visserligen, bleka som snö eller kanske aska. Vad deras skönhet beträffade kunde jag däremot inget säga. Det var alldeles för svårt att avgöra. Kläderna, håret, sminket, allt var en estetisk täckmantel, en påsminkad identitet. Allt jag kunde utsäga om deras yttre egenskaper, fysionomin, den kroppsliga symmetrin, var att de var utomordentligt söta. Bara en månad senare skulle Tåny komma att bli tillsammans med Myran, som då visserligen var min dejt, och flytta in i hennes lägenhet i Uppsala för en tid, bara för att kort därpå flytta vidare med henne till ett campus i Tullinge, ett fruktansvärt trångt litet kyffe med kokvrå och en papegoja som sket och släppt ifrån sig fjädrar precis överallt. Myran var dock bara min dejt cirka en och en halv timme, sedan bytte vi. Det föll sig helt naturligt. Det var en fråga om kemi. Myran var då trettio år gammal och Tåny tjugo. Fiona minns jag inte säkert, kanske tjugonio, kanske trettiotre. Allt jag minns är att hennes läppar, i kontrast mot hennes likbleka hud, var lika röda som ett glas rosé. Jag följde med Fiona in på Pressbyrån för att skaffa groggvirke till en flaska vodka citron som kluckade runt i hennes stora handväska. Hon tog ner en petflaska från hyllorna, men hejdade sig plötsligt och ställde tillbaka den. Istället sträckte hon sig efter en precis likadan som stod lite längre bort, avsides, liksom utstött på något vis. Den enda skillnaden med den här flaskan var att den var kantstött och etiketten illa tillknölad, som om den klämts till under transporten eller blivit misshandlad på vägen dit, eller dylikt. ”Jag vet att jag är lite knäpp, men jag måste alltid ta sådana här förpackningar när de väl finns … jag tycker synd om dem.” Jag tyckte att det lät klokt. Kloka ord från en klok kvinna. För er som är intresserade av interiörer, så klev vi än en gång in i den långa hall som utgjorde det anspråkslösa förstadiet till Stephanies lägenhet. Det var parkettgolv i hela lägenheten. Det hängde jackor och låg skor precis överallt. Till höger låg toaletten. På dörren hängde en skylt med texten ”unisex” och en bild på en tvekönad varelse.
Längst fram i hallen till höger låg ett stort och rymligt kök som vette ut mot innergården och rajrajmannen, vars druckna och ljuva stämma fortfarande trängde in genom fönsterglipan. Mittemot köket fanns ett stort rymligt vardagsrum med panoramafönster med utsikt mot två stora ekträd mellan vilkas grenar man kunde skymta takåsar och bakgator i all ändlighet. I taket hängde en stor ljuskrona med glittrande kristaller och brinnande stearinljus. Det var väldigt stämningsfullt. Där fanns även en sjusitsig mörkbrun skinnsoffa, två matchande fåtöljer och ett stort glasbord där ölflaskor trängdes med vinglas och förgglada drinkar. Vissa satt på kuddar på golvet, andra höll till i köket. Det hade börjat regna ute, ett lätt och sprött duggande som smattrade mot fönsterrutorna och fönsterblecken i plåt. Fiona tog fram sitt groggvirke, den stackars mörbultade och tilltygade flaskan som Fiona moderligt och filantropiskt förbarmat sig över.
Jag fick en klar och tydlig bild i mitt huvud av hur hennes kylskåp såg ut inuti. Kantstötta smörpaket, äggkartonger, mjölktetror och petflaskor, ett helt litet samhälle för de vanställda och utstötta.
Tåny satt bredvid mig och Stephanie i köket och såg på medan vi bälgade i oss tequilashot efter tequilashot, en dryck som jag vanligtvis brukade vara mycket sparsam med, eftersom det eldade upp mitt yviga temperament. Men för stunden kände jag verkligen för att släppa lös djävulen inom mig. Just då bar jag en svart skjorta och grå byxor. Men det var inte kvällens outfit. För att få bevista pervoklubben fordrades två saker. Man skulle stå med på listan och man skulle klä sig efter en speciell kodex, dvs så utmanande och kinky som möjligt. Jag nöjde mig dock med att låta min väninna Mika sy upp en tröja åt mig, ja om man nu ens kunde kalla den för det. Det var snarare svarta remsor i skelettstruktur, som blottade så mycket hud som möjligt. Därtill hade jag mina svarta finbyxor, med röda ränder på sidorna som sträckte sig från livremmen ned till fotlederna, som på en uniform. Jag hade en svart kavaj för att inte frysa ihjäl, vars enkla plastknappar jag bytt ut till gedigna guldknappar. Jag hade höga svarta skor som gjorde mig minst tre centimeter längre, min undercut var kammad åt sidan och jag bar ett par citrongula solglasögon med silverkromade bågar, rött nagellack och ringen jag tidigare fått av Tåny.
För det mesta satt vi till ro inne i vardagsrummet och diskuterade kvällens upplägg. ”Gillar du bdsm?” frågade Fiona med ett finurligt leende utmålat på sina små röda läppar. ”Faktiskt inte … jag anser att det ser urlöjligt ut. Har aldrig riktigt förstått tjusningen med det där.” Hon skrattade och klappade med händerna. ”Nåja, vi får väl se vad du tycker om kvällens föreställningar.” ”Jag gillar mer det sensuellt naturliga, det romantiska. Men jag är inte född i farstun. Jag förstår mycket väl vad som väntar oss.” Det var ungefär vid den här tidpunkten som någon ställde en allomfattande fråga, riktad mot gruppen. Alla blev plötsligt medvetna om varandra och talade inte längre i privata bubblor. Någon svarade och en annan tillade och vice versa. En lite tystnad följde, lite desorienterad eftertänksamhet kan tänkas. Någon gled in på självmord, det var väldigt lättvindigt, utan djupare reflektion eller medkänsla, inte för att propagera utan som förslag till potentiell utväg. Man gick likgiltigt igenom olika metoder och vägde för- och nackdelar. Rakblad, snara, morfin, skott mot huvudet. Det fanns en ung kille där som inte hade sagt ett enda ord till någon under hela kvällen. Han var tvivelsutan en enstöring. Han var mycket hårt sminkad med långt glänsande svart hår utsläppt över axlarna. Svarta hålor kretsade runt ögonen, kritvitt puder och blodrött läppstift prydde hans makabra ansikte. Ögonen var svarta och dystra, tomma. Kläderna som satt tajt åtsmitande runt hans smala, beniga kropp var mörkare än olja. Nu talade han emellertid ”Min lillasyster tog livet av sig när hon var femton. Hon hängde sig i vårat äppelträd. Det var jag som hittade henne” Det blev knäpptyst. Killen hade ingen röst. Istället hördes ett gällt pipande som om en liten mus klivit in i rummet och tvehågset förkunnat sin närvaro. Det var tyst en mycket lång stund, för mig kändes det som en evighet. Det var så tyst att man kunde höra det duggande regnet utanför, svajandet från trädgrenarna som uppstod av den mycket blida bris som svepte in mellan husfasaderna och de folktomma gatorna. Stadsfåglarnas lugna kvällssång blev nu så intensiv att det kändes som om de satt och kvittrade inne i rummet. Sedan följde ett svagt sorl av röster, otydligt mumlande och så till sist de privata talbubblorna igen. Det var svårt att avgöra vilket som chockerat dem mest, rösten eller den tragiska berättelsen om systerns självmord. Vid ett senare tillfälle kastade han ur sig ännu en oväntad kommentar, men den här gången mindre känsloladdad, mer trivial. ”Jag såg själv någonting liknande när jag var på semester i Prag …” sa den mörke och såg på den åter igen förvånade och förstummade skaran av individer som nu tafatta och mållösa på nytt frapperats av hans pipiga röst. Ingen verkade vilja inleda en diskussion med honom. Jag tyckte synd om den där killen, men även jag drog mig för att tala med honom, inte så mycket för den besynnerliga rösten som för hans obehagliga uppsyns skull. Det var någonting med honom som fick mig att känna ett visst obehag. Man kan tycka att hans röst borde ha hindrat honom från att tala och välja att för alltid tiga. Jag vet att det är så jag skulle ha resonerat. Jag skulle ha tigit, av feghet, av rädsla och dålig självkänsla. Men han valde att tala och det beundrade jag honom för. Det var vi som var fega, rädda för att svara. Någonting i den pågående diskussionen måste ha gjort det omöjligt för honom att fortsätta tiga, att låta bli frestelsen att tala, att dela med sig av sitt jag och dess inneboende tankar, att lysa upp sin karaktär en smula i skenet av det milda och harmlösa folkljuset. När ingen svarade försvann Den mörke ut i köket.
Jag erinrade mig min skoltid då jag av ren blyghet i stort sett alltid valde att hålla allt inom mig, att inte dra till mig uppmärksamhet, att inte dela med mig av mig själv med andra. Jag hade inget fel på min röst men vågade ändå inte tala. Vad sade det egentligen om mig, om min karaktär? Var jag svag som människa, som individ? Tigandet är minst lika förkastligt som talandet.
Klockan var runt tio skulle jag tro när de flesta av oss började tänka på utgång. Själv var jag inte längre det minsta intresserad av att gå iväg någonstans. Jag hade mycket hellre suttit kvar i den atmosfär av lugn och ro som stunden bjöd. Stämningen fick mig att tänka tillbaka på alla tillfällen när jag och mina närmaste vänner brukade sitta och äta, dricka och prata ända in i gryningen.
Runt elva tiden befann vi oss emellertid utanför pervoklubbens portar, en stor lokal som gömde sig på en av S:t Eriksplans bakgator. Kön var inte anmärkningsvärt lång och fem minuter senare var vi inne i entrén. En man i tajta, svarta latexkläder satt på en stol bakom ett långt bord och gick igenom en lista. Stod man inte med på den kom man inte in, hur pervers eller förryckt man än må ha varit.
Bredvid honom stod en vampyrkvinna, en Lamia. Hon hade långt svart hår, var blek som en kista i vit marmor, hennes läppar var blodröda och hennes ögon gröna som glimmande smaragder. Hon bar en tunn, mörk genomskinlig klänning med svart latexkorsett som fick hennes byst att svälla. Hon var skrämmande attraktiv och när hon såg att jag iakttog henne log hon mot mig och blottade ett par långa vampyrtänder. De var antingen helt naturliga eller ditmanipulerade av en skicklig tandläkare. Vi som fanns med på listan blev närmast pedantiskt synade av den unge mannen som satt bakom bordet och släpptes sedan in. Vi gick in i ett stort rum som användes som ett provisoriskt omklädningsrum och bytte, helt öppet inför varandra, om till våra makabra utstyrslar. Därmed lämnade vi våra vardags jag bakom oss, för att kliva in i en värld full av dekadens och inbillad frigjordhet.

De vilsekomna själarnas kammare

Samhället är, i vidare bemärkelse, splittrat i miljontals små skärvor. Varje skärva utstrålar en egen särpräglad karaktäristisk glans.
Vi skiljer oss åt från varandra och måste därför alltid söka samhörighet för att inte förlora oss själva utanför den falska chimär som utgör samhällets illusoriska domän. Tillsammans är vi människor men ensamma är vi djur. Vår identitet formas av vår omgivning och det kaos av intryck som härjar i den. Jaget är schizofrent och mycket töjbart. Jaget är med andra ord inte helt och hållet bestående, utan utvecklas och förändras oavbrutet. Men dessa förändringar sker så långsamt och successivt över tid att vi knappast hinner lägga märke till dem, och därför går vi genom livet med uppfattningen och känslan av att vi hela tiden är en och samma från början till slut. Det är denna autonoma och omedvetna ström av förändring och utveckling, denna hejdlösa kontinuerliga våg som vi ofrånkomligt måste följa.
Men förr eller senare sköljs vi upp på slutets strand, där vi alla är lika, ligger nakna, orörliga och hjälplöst handfallna under en tom och tigande himmel. Även jag var en vilsekommen själ, en förvirrad vandrare, som sökte rätt väg i livet. Platsen jag nu befann mig på var bara en av många hållplatser. I min värld befann jag mig inte i slutskedet av någonting, utan snarare mitt i en blomstrande utveckling.
Jag skriver det här som en döv kompositör skulle ackompanjera sin musik. Jag skriver i blindo. Jag har hela tiden ansträngt mig för att minnas, för att återuppleva, men nu har jag slutat försöka. Det är fullständigt meningslöst. Jag bara skriver. Ibland spyr jag ut orden med den desperata förhoppningen att de tillsammans ska bilda någonting konkret eller åtminstone något läsbart. Mer än så förmår jag inte.

Jag har gett upp alla tankar och idéer om ett potentiellt sammanhang, en fast och symmetrisk struktur som vägleder läsaren genom den kaotiska, brinnande labyrint som jag har byggt upp åt henne. (Denna mening infogas i inledningen)

Ska sanningen fram så finns det stunder då jag inte ens vet vad jag skriver längre, i synnerhet det här kapitlet har många gånger tett sig helt utan mening, men så kommer det andra stunder när sammanhanget och meningen i innehållet skymtar någonstans i det sjukliga dunkel som hela tiden kringgärdar mig.

Även efter att ha kommit såhär långt famlar jag fortfarande i förrädiskt mörker och griper förtvivlat efter halmstrån av minnen och känslostämningar från den här tiden.
Jag befinner mig i ett stort dimlandskap, men tvingar mig själv att se genom den. Ibland har jag lyckats dra fram små fragment av bilder och känslor och lekt med dem i dimman. Nu ska jag bara försöka beskriva dem.
Tänk tillbaka på den där kvällen när du klev in i de vilsekomna själarnas kammare. Vad hände? Vad såg du? Istället dyker något helt annat upp, en autonom slinga, en serie av ibland mardrömslika, orealistiska, osammanhängande bilder som inte strömmar ut från qualia, utan öser ut som en spillning direkt från sjukdomens stinkande, förruttnade svalg.
Jag ser rinnande vatten, vatten som rinner nedför till synes ändlösa klippor som slutligen mynnar ut i långa vattendrag, forsar och blida bäckar. En stor mås kastar upp på ett stenblock. Flugor dras till vomeringen. Ett lik flyter förbi med strömmen. Det saknar ögon. Bilden av en gigantisk kolibri som mycket hotfullt svävar ovanför små lekande barn glimtar till som från en krusning i mitt böljande och stormande undermedvetna. Förvriden suggestion. Äckel. Smärta, ångest.
Jag försöker på nytt, försöker och försöker tills det slår gnistor i min flammande, blödande hjärna.
En mycket diffus och förvänd minnesbild av en nattklubb, en skock av omkring flackande skuggor och förvridna skepnader, ett brusande regn av konfettiliknande verklighetskomponenter, discolampor som blinkar apatiskt och orytmiskt i mörkret. Jag ser min hand, en del av min kropp och vänstra halvan av någons ansikte, kanske mitt, kanske någon annans. Bilden försvinner, sjunker in i dimman. Istället ser jag en hopknölad godispåse på marken. Vägskyltar … en till hälften uppäten måltid … en gammal vas … smulor på byxorna … skogen och fälten utanför vårat hus. Förvrängda färger och former.
Två veckor senare gör jag ett nytt försök och möter denna gång betydligt större framgång. Medicinerna gör mig starkare, höjer min medvetandegrad långsamt och successivt, men det sker. Där om råder inga tvivel. Till och med mitt jag skymtar i dimman, en glimt av personlighet och för länge sedan förlorad karaktär, en vindfläkt från den gamla världen, en värld som är och alltid kommer att förbli mig kär.

Jag klev in i de vilsekomna själarnas kammare som en ung man som sätter sin fot på en plats där han vet att han inte hör hemma eller bör vara. Jag kände mig inte malplacerad, bara utanför. Jag kände mig annorlunda i en annorlunda värld. En flock makabra människor kom emot mig. Vänner, bekanta från den här tiden. Många från min umgängeskrets var där. Jag antar att det förväntades av dem. En avskyvärd technoliknande musik pulserade hektiskt och psykedeliskt i hela lokalen. Det fanns två dansgolv, tre barer, en relaxavdelning, om man nu kan kalla den för det, där alla dessa entusiastiska och mystiska påfåglar, trots att deras ord bokstavligen dränktes av den vrålande musiken, satt och samtalade med varandra över en orgie drinkar andra suspekta substanser; oftast genom att skrika varandra i öronen för att överhuvudtaget kunna uppfatta någonting.
Det bisarra och introverta fenomenet ifråga ger upphov till en asocial, opersonlig och självinveckad sinnesinställning där individerna förvandlas till identitetslösa kroppar, med ansikten, ögon, mun, öron och näsa. Vem man är eller vilka man har framför sig är inte det vesäntliga, bara hur man kan dra till sig deras uppmärksamhet.
Discolamporna blinkade frenetiskt, det var ett under att ingen föll ihop på dansgolvet i ett epileptiskt anfall. Det fanns ett hörn där folk blev både fastbundna, upphängda och piskade till vansinne av bryska och sadistiska män och kvinnor i svarta latexuniformer. Jag har ett vagt minne av att någon stackars jävel satt och piercade folk på både det ena och det andra stället mot betalning. Tåny stod nära mig. Han såg uppjagad ut. Vi sökte oss till en av barerna och möttes av folk som minglade runt omkring i lokalen med sina makabra och extravaganta utstyrslar, som förhistoriska påfåglar försvunna in i en helt annan tid.
Stora silverkromade spotlights kastade ner ett vitt onaturligt sken som återkastades i den mörka, högblanka bardisken. När vi hoppade upp på de resliga barstolarna i svart trä och lila skinnstoppning, kunde vi se oss själva i bardisken. Våra ansikten sträcktes ut i absurda dimensioner.
En stressad bartender sprang fram och tillbaka, och blandade drinkar, hällde upp öl, torkade glas och serverade sina gäster. Hans höga panna glänste av fukt. Det yviga, mörka håret och de långa polisongerna fick honom att se ut som en ung Elvis Presley. Det enda som avvek var piercingarna i underläppen, ögonbrynen och näsan. Väggen bakom honom pryddes av ett femtiotal spritflaskor av olika slag, alla vilka lyste upp i en salig blandning bjärta och grumliga färger.
Jag beställde en Red Bull vodka. Tåny höll sig till sin sedvanliga coca-cola och drack den som det amerikaniserade as han var. Bredvid mig till höger satt en ung man i en blank smoking, med röd fluga och kritvit flanellskjorta. Hans hjässa var kal och hela ansiktet täcktes av morbida tatueringar som snitsigt och uttrycksfullt slingrade sin väg över hans blanka kalott ända ner till nacken.
Gröna, lila, röda, blåa färger vars mönster och konturer jag idag inte kan återkalla. I näsan hängde en stor tjurring. I öronen dinglade två silverringar och örsnibbarna var uttänjda med primitiva, ovala träsmycken. Så småningom lade han märke till att jag iakttog honom och sträckte då ut sin långa tunga som var kluven. Jag skrattade. ”Du är ett omkringvandrande konstverk!” sade jag och fascinerades av den vedervärdiga tungspetsen.
Han nickade och log ett stort leende.
”Får man fråga vem som är konstnären?” Han lyfte sin stora, knotiga hand som jag nu kunde se också pryddes av färggranna utsirningar. Fingrarna sirades av tunga silversmycken och naglarna glänste i svart. Han pekade upp mot taket. ”Gud såklart!”
Jag nickade.
”Naturligtvis, vem annars?”
Den unge mannen ifråga skulle komma att ge upphov till rollfiguren Ormtunga i Den melankoliske akrobaten. Trots den dånande musiken lyckades vi genomföra en givande konversation. Det visade sig att han var en bodyartist, en trollkarl. Han började tala om magi och försökte övertyga mig att han kunde trolla fram en sälunge ur vilket givet badkar som helst bara genom att lägga ett magiskt skynke över det och uttala en uråldrig, magisk ramsa; och att han utan större svårigheter kunde få ett pinjeträd att växa upp mitt i en öken på bara några dagar genom att be tre gånger om dagen, uttala och sjunga en magisk vers från den gamla världen, som han rest ända till Kina för att lära sig. Han fick den av en profet, ett orakel som var över hundra år gammal. Samtidigt måste han vattna jorden med vätska från en helig källa i Persien.
När vi hade talat klart täckte han sin blanka huvudknopp med en lång, svart cylinderhatt och försvann sedan ut i vimlet av människor. Men innan han gick bad han mig se efter ordentligt under min högra sko för att försäkra mig om att inget av intresse fanns där. Jag lyfte på foten och häpnade när jag såg ett spader ess sitta fastklistrad mot skosulan. När jag lyfte blicken var han redan långt borta så jag fick aldrig reda på hur han hade lyckats smussla dit det medan vi samtalade. Jag brukade i vanliga fall vara väldigt uppmärksam av mig och även om jag vid det här laget började bli tämligen så berusad, så tyckte jag ändå att jag borde ha lagt märke till eller känt av när han manipulerade dit kortet. Skicklig jävel, tänkte jag och läppjade lite på min drink. Tack vare den tilltagande berusningen och den intressanta händelse som nyss ägt rum fick kvällen plötsligt liv.
Människorna blev färgglada och rummet fick en spännande karaktär, ja jag upplevde till och med en smula eufori och spänd förväntan. Herr Ormtunga hade, inser jag nu, alltså inte bara lyckats imponera på mig med sin subjektiva karisma, utan likväl omedvetet manipulerat och påverkat mina qualia. Jag vände mig mot Tåny för att visa honom kortet, men han var djupt försjunken i ett samtal med Myran och vara sig Fiona eller någon annan av mina vänner syntes till någonstans.
Jag stoppade ner kortet i fickan och fortsatte istället att spana ut över det böljande havet av utklädda och extravaganta människor. Mina fötter hängde och dinglade nästan en halv meter från golvet. Det fick mig att känna mig som en liten hobbit. Tånys fötter nådde i alla fall ner till fotstödet. ”Jävligt höga barstolar dom har på det här haket” mumlade jag i hans öra, men han verkade inte höra mig. Jag fortsatte dricka och iaktta alla bisarra påfåglar som flockades runt omkring mig.
Då och då skymtade en intressant person som man helt enkelt inte kunde låta bli att studera. Jag såg två dvärgar springa fram och tillbaka och jaga varandra utklädda till djävlar med horn och eldgafflar. Jag såg en clown med kal hjässa och rött krulligt hår på sidorna. Han hade en blå clownnäsa och en dräkt som blänkte i alla möjliga olika sorters bjärta färger.

Jag såg en kvinna iklädd en polisuniform i svartglänsande latex, som hela tiden släpade en sorts slav efter sig med en kedja som satt fast runt den stackars mannens hals i ett läder spänne med långa vassa taggar på. Ibland fick hon honom att krypa, ibland att sitta som en hund. Det var skrattretande. Vad kan en människa vinna på att utsätta sig för en sådan förödmjukande förnedring? Vad kan han rimligen få ut för slags tillfredsställelse av att spela så undergiven? Och hon, den skadeglada, dominanta sadisten, som förmodligen ägnat hela sin depraverade ungdom åt att läsa de Sade och frottera sig i hans perversa texter, vuxit upp inför en flimrande teveskärm som om och om igen visade Pascals ”120 dagar Sodom”, men utan att förstå den naturligtvis. Michael Haneke sa en gång att Pascal var den enda som genom ”120 dagar Sodom” lyckats skildra våldet på ett adekvat sätt. Jag håller inte med, jag anser att han misslyckades. Det är för fåfängt, för motbjudande pretentiöst.
Därtill såg jag en ung kvinna utklädd till sjuksköterska som gick runt och tog pulsen på människor hon kände. Jag såg hur folk utan att skämmas ägnade sig åt både den ena och den andra sexuella utlevelsen helt öppet inför varandra. Jag förstod så småningom att många av dessa människor hade förlorat sin identitet genom att inbilla sig att ha gjort sig fria från den monotona mainstreampulsen, men i själva verket har dem bara uppnått motsatsen genom att trassla in sig själva i sin egen introverta förvirring, förvillat sig djupt in i den snäva och brokiga labyrint som utgör jaget och det mänskliga psyket. Man blir sin stil.
Jaget hamnar i skuggan av det makabra och expressiva människoskalet.
Började jag själv komma in på en av dessa förrädiska villovägar? Den som lyckas spränga jagets gränser utan att förlora sig själv någonstans på vägen, är en bemästrare av qualia. Hunter.S.Thompson sprängde jagets gränser och förlorade sig själv på vägen, det medgav han själv i en intervju på sjuttio talet angående hans alter ego Gonzo. Sacha Baron Cohen sprängde sitt jag i bitar när han spelade in filmen Borat, han blev utbränd och personlighetsförvirrad efter ha gått in så intensivt i sin roll som Borat. Marilyn Manson har många gånger sprängt jagets gränser och varit nära att förlora sig själv men på något sätt alltid lyckats hitta tillbaka till kärnan i sitt egendomliga väsen. Det var samma sak med Borges, fast han gick kanske ännu längre. Han såg alef. Det är mycket viktigt att inte begränsa sig. Växla istället friskt och djärvt mellan olika qualia, efter humör, som en kameleont. Man behöver inte nödvändigtvis isolera sig i en stuga, lyssna på fågelkvitter och skriva med reservoarpenna resten av livet, som vore det skrivet i sten. Bo för all del även i storstäder, eller varför inte ute på en ö i medelhavet; upplev nya kulturer, nya världar, utvidga din personlighet. Att ha en fast punkt i livet behöver inte nödvändigtvis innebära att slå rötter, som ett träd. Vi behöver inte vara sopgubbar, förskolelärare, skådespelare eller punkare hela livet. Inte heller behöver man, som matematiker eller fysiker, stänga in sig i en geometrisk sfär av siffror och matematiska formler för all framtid. Fluktuera, bölja, skimra som ett norrsken. Kanske borde vi allesammans falla in i ett slags naturligt Dementia praecox. Jag stod själv i begrepp att spränga jagets gränser, fast egentligen hade jag bara börjat tänja på dem.
Jag befann mig, även om jag inte visste det just då, i slutfasen av min metamorfos. Jag såg mig runtomkring, jag såg alla dessa morbida och extraordinära obscena ansikten och väl utsmyckade kroppar, jag såg allt detta och sedan mig själv och nådde ett uppvaknande … varför? Jag nickade stumt för mig själv och tänkte, såhär kan man inte finna vägen till ett själsligt herravälde.
Plötsligt tyckte jag mig få syn på en gammal bekant någonstans därute i det kompakta människosorlet, en gammal bekant som jag inte hade talat med på många år. Jag bestämde mig för att gå och hälsa på honom medan jag fortfarande hade honom i sikte, innan han än en gång försvann tillbaka in i det förflutnas väv. Jag knackade Tåny på axeln och bad honom vänta på mig i baren. Han nickade stumt och sjönk sedan tillbaka in i Myrans erotiska atmosfär. Jag ställde ifrån mig det tomma glaset på bardisken och kände mig som ett litet barn när jag hoppade ner från den resliga barstolen. Sedan skyndade jag mig ut i vimlet av vilsekomna själar för att inte förlora honom ur mitt grepp, men trots att jag sökte och letade överallt kunde jag inte längre finna honom. Han var borta, spårlöst försvunnen. Jag kanske hade sett fel. Det kanske bara var någon som liknade honom. Besviket började jag gå tillbaka mot baren, men hann inte gå särskilt långt. Istället skymtade någonting annat mellan gliporna av alla sammansmälta kroppar. Jenny … en söt liten tjej med mörkt vågigt hår och vilda gröna ögon, dominant, kaxig och framfusig i sin karaktär. Jag hade vid ett tidigare tillfälle både förstått och lagt märke till att denna lilla vildkatta hyste ett visst fysiskt och känslomässigt intresse för mig, och även om jag fann detta väldigt smickrande och tilltalades av hennes sköna yttre, så klarade jag helt enkelt inte av att hantera hennes överväldigande närhet. Jag har aldrig klarat av kaxiga, framfusiga kvinnoväsen. De skrämmer mig. Hon fick syn på mig och började gå rakt mot mig. Jag vände mig om för att se om Tåny hade hållit sitt löfte, och jo, mycket riktigt satt han kvar där och sög i sig sin Coca-cola, i vars grumliga botten man kunde anta att det lurade både en och annan våldtäktsdrog.
När jag vände mig tillbaka var det redan för sent. Hon flög över mig som en tiger som hoppar ur en buske i djungeln och anfaller sitt byte, hon slängde sina armar om mig och innan jag visste ordet av våldtog hon brutalt och våldsamt min mun. Jag hann inte ens reflektera över huruvida jag skulle besvara denna giftiga kyss. Jag kunde känna hur hon bet tag i min underläpp och naglade fast sina röda klor mot min nakna rygg och rev hårt. Ett sting av plötslig smärta … jag fick kämpa för att undertrycka och övermanna den piskande ilskan och vreden, för att inte ge efter för det primitiva infallet att slänga ner henne på marken. Det är som när man får kallt vatten på sig, nerverna blir rasande, hämnd utkrävs. I sådana stunder är det svårt att tygla sin instinktiva impulsivitet. Förnuftet befinner sig mycket långt borta. Jag lyckades emellertid tygla mig. Allt jag gjorde var att bryskt knuffa henne ifrån mig.
”Vad i helvete håller du på med? Har du blivit galen?”. Hon skrattade som ett elakt litet barn.
”Åh, nu blev han sur, vad söt han är … jag trodde att du gillade hårda tag?”
. Hon såg på mig att jag var arg. Hennes annars så bleka kinder var nu blossande röda, om det var av genans eller upphetsning gick inte att avgöra. Jag svarade henne inte utan gick bara därifrån. Jag vandrade runt en god stund i den turbulenta lokalen och träffade på både en och annan bekant. Till slut rann ilskan av mig och humöret började komma tillbaka.
Jenny var Jenny och man kunde inte förebrå henne för det. Hon behövde bara vägledning som så många andra av oss. Jag kände inte att jag var den rätte personen för det. Jag kände mig inte ens motiverad. Alla söker närhet på sitt unika sätt, jag var knappast någon med rätt att döma i den saken. Jag gick iväg till toaletterna för att undersöka skadan hon åsamkat mig. När jag klev in i den långa, mörka korridoren som ledde fram till dörrarna kunde jag se två mörka silhuetter dvälja allra längst bort mot väggarna. Discolamporna fick dem att lysa upp till och från tillräckligt mycket för att jag skulle kunna se hur de såg ut. När jag såg dem första gången i skenet av den pulserande belysningen fick jag rysningar; Ett tvillingpar, två unga tjejer. De var utklädda till tvillingflickorna i ”The Shining”. De höll i varandras händer och stirrade på mig med sina stora flickögon. Likheten var skrämmande identisk med tvillingflickorna från Kubricks makabra filmatisering. Plötsligt började de gå emot mig. De stannade alldeles framför mig och såg på mig med erotiska, skrämmande leenden. De släppte taget om varandras händer. Den ena av dem gick fram till mig och gav mig en kyss på kinden. Hon doftade rosor och var blek som Snövit. Sedan kom den andra tjejen fram och kysst mig flyktigt på halsen. Därefter tog de tag i varandras händer igen och försvann ut i virrvarret av kaos och omättlig sedeslöshet. Det var en av de sexuellt mest eggande upplevelserna jag blivit utsatt för och jag tackade skyarna att det var över. När jag kom in till toaletterna ställde jag mig framför en av de stora väggspeglarna, och vände mig så att jag kunde få en skymt av min egen rygg.
Det såg ut som om ett rovdjur eller en varulv hade krafsat efter mig i mörkret. Sex långa röda streck vittnade om tillfogat våld. Skadan var dock överkomlig. Till vänster i spegeln kunde jag se en man och en kvinna stå tätt upptryckta mot ett av toalettbåsen och ägna sig åt brutal och våldsam sodomi. Till höger, en bit bort vid ett av tvättställen, stod en lång blondin med stora silikonbröst. Hon hade inte mycket mer på sig än lite silvertejp fastklistrad i två eleganta kryss över bröstvårtorna, svarta stringtrosor i latex som utsmyckats med ett frågetecken av diamanter och ett par silverglittriga platåskor. Hon stod där och pudrade sin näsa med vad jag förmodade var kokain, samtidigt som hon diggade till den avskyvärda musiken som trängde in genom de skallrande kakelväggarna.
Herregud, tänkte jag, vem vill vada runt i ett sådant vämjeligt snuskträsk?
Det såg ut som om ingen hade städat där på tio år; stänk av urin under fötterna som fick skorna att klibba fast mot golvet. Rester av avföring och väl använda kondomer som flöt omkring i toalettstolarna. Läppstift och fingeravtryck på speglarna. Smink kletade ner tvättstället, puder, ögonskugga etc. etc. Papperstussar som förmodligen fördolde både det ena och det andra av mänskligt sekret låg utslängda precis överallt. Och stanken, den ohyggliga stanken.
Mina tankar skingrades av en röst. Det var silikontuttarna som talade.
”Vill du ha lite?” Hon såg på mig med ett finurligt leende och tomma utvidgade pupiller. Jordgubbstuggummit i hennes mun maldes frenetiskt mellan tänderna.
”Nej tack” svarade jag, ”jag gillar min hjärna som den är”. Hennes fnitter ekade mellan väggarna. Droger har ersatt det sociala samspelet på en nivå som går ända in i det familjära, det heliga. Alkohol är passé. Vill man ha roligt nuförtiden tar man droger helt enkelt. Det är alltid enklare att knapra i sig några piller, andas in transcendent ånga eller snorta snö, snarare än att dränka sin tristess och ångest i ett hav av öl och vin, och på det sättet uppnå ett högre sinnestillstånd som får en att känna sig odödlig, övermänsklig, utvidgad. Alla upplevelser, alla känslor borde vara som ett ofantligt rus i sig.
Så länge ingen gud uppenbarar sig, så länge ingen frälsare kliver ner på jorden, kommer människan fortsätta att fördärva sig ända fram till tidernas ände. Det är oundvikligt, det är hennes natur, hennes öde. Det är vad som definitivt skiljer henne från de övriga djuren, hennes irrationalitet, destruktivitet och ologiska självstympande.
Jag gick tillbaka till baren. Tåny var borta. Han hade brutit sitt löfte, det lilla aset. Jag hade visserligen varit borta ganska länge, säkert en halvtimma. Han kanske tröttnade på att vänta.
Jag började leta efter honom i alla mörka vrår som den här egendomliga platsen hade att erbjuda. Han tycktes ha gått upp i rök. Jag gick förbi eventavdelningen. En man i SS-uniform satt ensam vid ett bord och drack sin grogg samtidigt som han med en skrämmande blandning av sadistisk fascination och psykoemotionell likgiltighet, iakttog hur en ung kvinna blev brutalt fastbunden och upphängd i luften med rep som gick ända upp i taket, medans en överviktig, luden man med svart skinnmask, piercade bröstvårtor och svarta stringkallingar piskade och piskade henne till vansinne. Fast än hon hade en röd boll intryckt i munnen kunde man höra henne utstöta outhärdliga stön av njutning och smärta. Ett dolt, undertryckt vansinne pulserade vilt och aggressivt under ytan av vad som vid första anblicken mycket väl skulle kunna tolkas som en harmlös förströelse, likasinnade individer emellan, men som hela tiden hotade att brisera och övergå i vansinne. När som helst kunde hela lokalen explodera i en gigantisk kaskad av mänsklig, neurotisk, perverterad galenskap, ett vansinnets Big Bang. Inget av detta vare sig chockerade eller skrämde mig.
Det tråkade ut mig. Det var fantasilöst och förutsägbart. Jag förstod inte hennes vilja och önskan att förnedra sig på ett sådant förödmjukande sätt och fann det både tragiskt och sorgligt att en människa, vem det än vara månde, känner behovet av att utsätta sig för en sådan poänglös tuktelse. Det fick mig att vilja slå henne själv. Jag blev än en gång påmind om att den gränslösa självindividualism som så många söker, under specifika omständigheter, kan resultera i raka motsatsen.
Jag plockade fram min telefon och skickade iväg ett sms till Tåny: ”Var är du?”
Jag gick iväg till en av barerna. Jämfört med de andra två låg den i lä, musiken var mer dämpad och man behövde nödvändigtvis inte skrika för att höra sin egen röst eller för den delen sina egna tankar. Det högblanka golvet flammade i rött, gult, grönt och blått. I baren satt en ensam människa, ensam i ordets sanna bemärkelse. Han såg ut som en affärsman och således fullständigt malplacerad. Han hade en svart kostym och mörkt, bakåtslickat hår. På barstolen bredvid honom låg en svart skinnportfölj och framför honom på bardisken stod ett stilla och orört glas whiskey on the rocks. Han grät. I sina händer höll han en guldring som han hela tiden tummade på. Jag slog mig ned bredvid honom och synade honom förstulet, samtidigt som jag beställde in två margeritas. Eftersom jag var berusad låg de rätta orden inte särskilt långt borta.
”Hur är det fatt broder?” frågade jag utan att se på honom. Han snörvlade ömkligt och torkade tårarna med sin vänstra handrygg. Han suckade djupt.
”Min hustru har lämnat mig för en annan … jag förstår ingenting … jag älskade henne av hela mitt hjärta, hon var mitt allt.”
Trots att musiken var aningen dämpad fick jag anstränga mig för att höra hans röst. Den var sprucken och gråten i den underlättade ingenting. Cirka tjugo meter bakom honom blinkade discolamporna epileptiskt och den upphängda kvinnan blev piskad till vad som började gränsa till vanvett. Det var en både bisarr och makaber kontrast mot den uppenbara känslostorm av nostalgi och sorg som jag förmodade tremulerade inom honom.
”Vill du ha ett råd?” frågade jag i samma stund som bartendern serverade mig mina margeritas. Han torkade tårarna på nytt från sina bleka kinder.
”Visst. Varför inte?”
Liten tystnad.
”Glöm henne … jag vet att det är svårt, kanske omöjligt; och det måste göra ont, men ändå, gå vidare. Åk så långt bort från den här platsen som möjligt. Börja om. Uppfyll och förverkliga dina innersta drömmar. Haka inte upp dig på det förgängliga, det är livet alldeles för kort för. På platser som denna kan du bara finna mörker och förtappelse.” Jag var väl medveten om att allt detta var ren självklarhet, men ibland måste man även bli påmind om det självklara.
Han var tyst och såg ner på ringen i nästan en hel minut. Sedan svepte han sin whiskey och stoppade ner ringen i fickan.
”Lämna kvar den här hos mig så kan jag kasta in den i helvetets eldar om du vill.”
”Knappast.” sa han och reste på sig. ”Den är värd en smärre förmögenhet, men tack för ditt råd, jag ska ha allt du sagt i åtanke.” Han tog sin portfölj och försvann ostadigt och lite lätt vinglande ut ur lokalen.
Jag satt kvar och funderade hur han överhuvudtaget hade kommit in och vad som hade fått honom att i en sådan bedrövlig situation söka sig till en plats som denna.
Jag sörplade i mig mina margeritas som om det vore en törstsläckande saft.
Efter det första glaset började jag känna hur verkligheten krängde till.
Just när jag stod i begrepp att hälla i mig de allra sista dropparna från det konformade glaset kände jag hur någon knackade lätt på min vänstra axel. Jag ryckte till av förskräckelse. Gud allena kunde veta vad för slags väsen som rörde sig i skuggorna på sådana här platser. När jag vände mig om möttes jag av allt annat än ohygglighet. En skrämmande vacker tjej med rosenrött hår och ishavsblå ögon, med kläder som inte ens går att beskriva i ord. Allt som behöver sägas är att de blottade så mycket hud att den lilla tillstymmelsen till textil inte ens var nämnvärd. Hon böjde sig fram så att hennes läppar nuddade vid mitt öra och viskade:
”Vill du följa med in på toaletten?”
Jag fick gåshud när hennes sexiga röst lindade in sig som mjuk sammet i min öronsnäcka.
”Tack … men nej tack.” lyckades jag stamma fram som en nervös skolpojke som för första gången kommer nära en flickas kött.
”Jag är bara här i egenskap av reporter och för att dokumentera …”
Hon ställde sig ännu närmare så att hennes nakna hud nuddade min. Jag kunde känna värmen stråla från hennes kropp. Hon smekte med sitt pekfinger längs min kind och hals.
”Dessutom har jag en hustru och fem barn, så det skulle aldrig falla mig in att såra dem, för allt i världen.” tillade jag snabbt, samtidigt som jag kämpade för att inte fastna i hennes snärjande grepp. Hon luktade så jävla gott och det var inte långt ifrån att jag gav upp och lät henne sluka mig med hull och hår. Hon skrattade av förtjusning.
”Så tråkigt. Nåja, din förlust, snygging!”
Hon kysste mig på kinden, vände på klacken och försvann sedan tillbaka in i skuggorna.
Herregud, tänkte jag, nu undgick jag endast med nöd och näppe förmodligen både en och annan form av klamydia och kanske till och med en touch av gonorré.
Vem kunde väl i sin vildaste fantasi föreställa sig vilka slags könssjukdomar som frodades på gudsförgätna platser som dessa. Så tänkte en sida hos mig, en annan ville inget annat än att springa ikapp henne och släpa in henne på toaletten. Jag var livrädd att jag på grund av den tilltagande berusningen skulle förlora omdömet, och detta var knappast rätt plats eller tillfälle att förlora det på; livrädd att jag skulle vakna upp någonstans på okänd ort i en stor säng med en massa nakna kvinnokroppar runtomkring mig, utan att kunna minnas vare sig handlingar eller händelser. Här fanns för många frestelser för en person som försökte få ordning på sitt sexliv genom att ägna sig åt några månaders avhållsamhet.
Tåny svarade inte på mitt sms och jag kunde inte finna honom någonstans. Jag kom på mig själv med att längta hem till mitt rum och till mina böcker, till Bach och Mozart, till skrivandet och målandet, en kopp espresso eller ett glas rött ute på verandan i den friska luften med skogarna och fälten och himlen som enda sällskap … mon Dieu mon dieu, c´est la vie.
Jag kände att jag behövde en nypa luft och bestämde mig för att gå ut på en liten promenad och skingra tankarna.
Ett litet strosande på Stockholms gator mitt i den svenska sommarnattens rodnande leende skulle göra susen.
Det var fortfarande ljust ute, det skulle förmodligen inte bli mycket mörkare heller. Det var ju den tiden på året då dag och natt förenades i en oöverträfflig symbios, och upphörde att vara varandras antagonister. Den svala, friska luften slog emot mig som en välsignelse och trots att jag inte kunde skymta ett enda träd i närheten kunde jag förnimma den tydliga doften av grönska. Stora vita molntäcken bredde ut sig över den sovande staden. Om några timmar skulle solen gå upp och sprida ett bärnstensgult gryningsljus över takåsar och trottoarer. Människorna skulle vakna upp i sina sängar glada eller ledsna, trötta eller utvilade och vandra ut i köket och göra sin frukost, samtidigt som de blickar ut mot den gryende dagen. I samma stund skulle nattens ugglor krypa tillbaka in i sina mörka hålor och inte komma ut igen förrän ljuset fallit i skymundan och gifterna från gårdagens rus runnit ut ur deras förgiftade kroppar. Men en sak skulle de allesammans ha gemensamt, de skulle inte ha den blekaste aning om vad dagen hade att bjuda. För varje ny dag öppnas vägar för ett nytt öde. Våra farhågor och vårat mod rinner ut i sanden. Vi är maktlösa trots att vi känner oss fria.
När jag gick där på trottoaren kände jag mig onekligen fri, som om jag hade blivit utsläppt från ett fängelse.
Jag fruktade inte vad nästa gata hade att erbjuda, utan gick friskt och stadigt inbäddad i den bekväma illusionen av trygghet som långt ifrån alla förunnas uppleva. Jag var inte bekant med dessa gator, men på den tiden hade jag utomordentligt lokalsinne, så att jag skulle gå vilse fanns inte med på kartan. Dessutom är det omöjligt att gå vilse i en storstad. Allt man behöver göra är att fortsätta vandra. Förr eller senare kommer man fram till en tunnelbana eller busshållplats, varifrån man kan ta sig vidare precis vart som helst. Fast vid den här tiden på dygnet låg all kollektivtrafik nere och den skulle inte vakna upp ur sin dvala än på några timmar. Jag hade inte för avsikt att avvika från huvudgatan och jag hade mitt riktmärke ett tjugotal meter bakom mig, en gammal hederlig telefonkiosk som såg ut att vara hämtad från en annan tid. Men ju längre jag gick desto svårare blev det att låta bli frestelsen att vika in på någon av de attraktiva och charmiga bakgatorna och förvilla sig i den unika stadslabyrint som Stockholm utgör. Jag började förlora telefonkiosken ur sikte och till slut gav jag vika för lusten att ge upp ursprungstanken, att inte förlora kontrollen. Jag släppte taget om tyglarna och vek in på gatan till höger.
Sedan fortsatte jag trassla in mig allt djupare in i stadskärnan. Till slut hade jag inget begrepp om var jag befann mig någonstans, men jag var ändå inte orolig för att jag inte skulle hitta tillbaka. Ju längre bort från de vilsekomna själarnas kammare jag kom, desto bättre kändes det. Jag gick in på innergårdar, kikade in i fönster, trapphus och balkonger. Allt var tyst, stilla och sovande.
Det rådde en egendomlig och sällsam stämning, som jag kände att jag hade kunnat förlora mig själv i föralltid. Jag kände mig inte det minsta ensam, tvärtom.
Jag kände mig som en del av alltet, som en gud som vandrade runt i sin egen lilla värld och förnam och vakade över allt av godo i den. Jag slukade girigt saften som rann ut ur denna möra och sköna sinnesstämning och kunde inte få nog av att uppleva.
Jag fortsatte att gå och gå utan att känna mig det minsta trött eller uttråkad.
Tystnaden var så påtaglig att den nästan kändes som ett levande väsen. Omsider kom jag fram till en uppförsbacke. Jag bestämde mig för att gå tillbaka efter att ha bestigit den. När jag var halvvägs uppför backen, kunde jag, vid den nästan övertydliga skiljelinjen mellan himmel och jord, ana en mörk siluett som studsade ovanför randen och sedan ner igen. Till slut kom den upp över gatukrönet i motljuset från de vita molnen.
Då kunde jag se vad det var. Det var clownen från pervoklubben. Han kom studsandes på en hoppstylta men var så full att han bara ramlade hela tiden. Vi möttes upp en bit från krönet.
Hans ansikte var vitsminkat med kal hjässa och stora, röda, krulliga hårtofsar på sidorna av huvudet. Huden påminde om sockerpudret på en doughnut. Han hade fortfarande på sig sin blåa clownnäsa. Läpparna var målade breda i blodröda nyanser, det hade jag inte sett förut.
Ögonen var svåra att urskilja, eftersom de doldes av ett par sotfärgande solglasögon. Han hade en säckig och porös clowndräkt i pistagegröna, gula och blåa färger, knapparna som höll ihop den var klarröda och ludna, Byxorna var i samma stil som ovan delen och det var svårt att avgöra om plaggen överhuvudtaget skildes åt eller ej. Förmodligen var det bara en enda dräkt som han bekvämt nog klev i när han hade lust. De gigantiska clownskorna blänkte bjärt i rött och skosnörena var lika vita som nyvispad grädde. Mitt på den kala hjässan satt ett absurt litet klargrönt plommonstop. Hans händer täcktes av turkosa sidenhandskar med guldknappar. Alla dessa detaljer som gått mig förbi obemärkta inne i det blinkande mörkret på pervoklubben, kunde jag nu klart och tydligt urskilja.
När han studsade förbi mig lyfte han på den lilla hatten och sa:
”Bonsoir, monsieur!”
Jag kunde inte låta bli att skratta. Det var nästan lite surrealistiskt. Jag följde honom farsinerat med blicken och såg honom försvinna nedför backen.
Till slut vek han in på en gata åt höger och försvann ur sikte. Fråga mig inte varför men jag fick ett plötsligt infall att följa efter honom. Jag gick ner till gatan som han försvunnit in på, lutade mig mot husfasaden och kikade försiktigt runt husknuten. jag hann precis se honom försvinna in på en annan smal gata i slutet av den föregående, och så fort han försvann runt hörnet fortsatte jag att följa efter. Så där höll vi på ett tag.
Jag ställde mig vid ett av gathörnen och kikade fram bakom stuprännan. Därifrån fick jag en god skymt av den besynnerlige clownen. Han stannade utanför dörrarna till ett bostadshus, ställde hoppstyltan ifrån sig mot väggen och gick sedan fram till porttelefonen och tryckte på en av knapparna. En halv minut senare kunde jag höra någon mumla någonting obegripligt, sedan ställde han sig framför dörrarna och speglade sig i det blanka glaset. En kort stund senare kom en ung tjej ut ur porten. Hon var lång, blond, längre än clownen och iklädd ett vitt nattlinne i blänkande siden. Han försökte omfamna henne, men hon knuffade honom bryskt ifrån sig och började skälla ut honom på vad jag misstänkte var polska eller något liknande.
Clownen gjorde upprepade gånger naiva och fåfänga försök att kyssa henne, omfamna henne, smeka henne, men blev varje gång avvisad. Han ställde sig ned på knä, med händerna som i bön och vädjade desperat efter hennes nåd. Då slet hon plötsligt av sig ett guldarmband från sin vänstra handled. Hon höll den framför honom som man håller en köttbit framför en utsvulten hund och slängde det sedan iväg åt sidan, samtidigt som hon skrek någonting åt honom, något som förmodligen uppmanade honom att försvinna ut ur hennes liv för gott. Hon avslutade det hela med en tarvlig och eftertrycklig sorti. Hon stampade honom allt vad hon kunde på hans stora, röda clownsko och försvann sedan in i trapphuset. Clownen tjöt av smärta och satte sig sedan ned i portgången.
Han begravde det vita ansiktet i sina stora händer och grät så att clownnäsan lossnade och sminket smetades ut i hans melankoliska anlete. Jag kände mig som en spion. Det jag såg angick mig inte. Jag beslutade mig för att gå därifrån lika tyst och omärkligt som jag hade kommit dit.
Varför är människan ett sådant djupt olyckligt väsen?
Under resten av promenaden kretsade mina tankar hela tiden kring en sak. Vad är det som skiljer oss åt så markant från de övriga djuren? Hur kommer det sig att evolutionen har fått för sig att utveckla oss till sitt eget fördärv?
Ibland känns vi bara så sanslöst malplacerade på den här planeten. Istället för att vara en del av naturen bäddar vi in oss i ett fiktivt och syntetiskt samhälle, reser skyskrapor och palats runtomkring oss som når upp till skyarna, och avsäger oss vårt naturarv genom att upphöja oss själva till ande. Den moderna människans qualia består av storstäder, neonskyltar, mobiltelefoner, datorer, bilar, film, teve och snabbmat, betong och asfalt, etcetera, etcetera … från att tidigare ha bestått av hav, skogar, fält, slätter, sjöar, himlar, gryning och skymning.
Vi glömmer vilka vi är och blir till vilsna förvirrade clowner.
Jag tänkte inte på det då, men senare skulle clownen ifråga komma att inspirera mig till ytterligare en rollfigur i ”Den melankoliske akrobaten”, romanen som aldrig blev klar, clownen Petit.
Jag gick tillbaka till backen och fortsatte på nytt upp för den. Det som hade hänt alldeles nyligen fick mig att tänka på en annan händelse som ägt rum flera år tillbaka. Jag var ute och promenerade någonstans på Östermalms rofyllda gator när jag fick syn på en man i en lång, ljusgrå rock och hatt som med en väldigt skeptisk uppsyn stod och dröjde vid en lyktstolpe på andra sidan gatan. Plötsligt körde en svart bil med mörka tonade rutor fram och saktade in framför honom. En fönsterruta vevades ner. En arm sträcktes ut. I handen låg ett brunt kuvert. Den mystiske mannen klev fram och tog emot kuvertet. Armen drogs tillbaka in i mörkret och rutan vevades upp. Bilen försvann tyst och långsamt nedför gatan. Den mystiske mannen stoppade in kuvertet i bröstfickan och började sedan gå iväg. Jag hade aldrig för avsikt att följa efter honom. Han råkade uppriktigt sagt bara gå samma väg som jag.
Jag tror att vi gick samma väg cirka fem kvarter, och varje gång vi kom in i ett nytt, tänkte jag att nu måste han väl ändå avvika. Men det gjorde han aldrig. Han gick framför mig hela tiden. Sakta och med händerna nedstuckna i sina fickor. Men jag vågade inte gå om honom, så jag höll mig några meter bakom. Jag undrade hela tiden vad som fanns i det där kuvertet och vart han var på väg. Var han en spion? En detektiv? Eller i värsta fall en mafioso.
Han stannade till slut utanför en tobakshandel och kikade in som för att se efter om där var mycket folk eller ej. Sedan öppnade han dörren och gick in. Jag tittade in i ett skyltfönster och kunde se honom gå fram till kassan. Han utväxlade några ord med affärsbiträdet, tog sedan fram kuvertet och öppnade det. Ur kuvertet tog han fram en trisslott och räckte över den till affärsbiträdet som synade det noggrant och gav sedan den mystiskt mannen en femhundrakronorssedel.
Då möttes jag än en gång av vad som måste vara varje författares, filmskapares och konstnärs i överlag största och oöverstigliga besvikelse. Det blir inte mer intressant än såhär. Verkligheten är kall, grå och bitter. Det vi önskar skulle finnas i den finns helt enkelt inte, och därför skapar vi våra egna världar och verkligheter som vi kan fly undan till de stunder då det behövs. Vi gör allt för att fly … från oss själva … från den kalla, bistra, gråa verkligheten. Vi vill förvandla oss själva till fiktion, men misslyckas naturligtvis. Istället blir vi clowner, akrobater, skådespelare, modenördar och mainstreamslavar, tevespelsautister eller BDSM:are, nymfomaner och shopaholics, eller varför inte författare.
Vi vill försvinna så långt som möjligt in i fantasiqualia, där smaken av en Cornetto, en kopp espresso, det sedvanliga kvällsavsnittet av Dexter eller Arga snickaren, en kioskroman av Lars Kepler tillsammans med nybakad kanelbulle och ett glas Coca-Cola blir minst lika meningsfullt, fromt och högtidligt som vilken salig gryning som helst. Så är det.

Istället för att fortsätta ner på andra sidan gick jag vidare till höger när jag kom upp till gathörnet. Jag hade bestigit den lilla helvetesbacken och kände inte för att kana ner igen. Gatan till höger var rak, platt som man en gång trodde att jorden var och därmed mycket mer inbjudande. Restauranger, butiker och lägenheter låg tysta och öde. Jag gick förbi en uteservering. Borden och stolarna var borta.
Jag gick fram till de stora panoramafönstren och kikade in. Restaurangen var höljd i ett dunkelt sommarnattsljus.
En gapande tomhet, total frånvaro av själsligt liv … Tomma bord och tomma stolar … En bardisk utan bartender, utan kunder … flaskor som stod uppradade mot väggen, stilla, orörliga och utan subjektivitet; totalt meningslösa i en egendomlig men märklig värld som ingen tycks kunna förklara eller förstå sig på till fullo.
Just då var det något tilltalande med den där tomheten, med tystnaden, någonting gemytligt. Jag fick en brinnande lust att gå in, att slå mig ned vid ett av borden och äta en måltid som tillagats enkom för mig, av en kock som plötsligt och oförklarligt emanerat i köksluckan. Jag ville sitta där alldeles ensam och äta och dricka med ingenting annat än min egen själ som sällskap. Sitta där och vänta tills gryningsljuset strålar in med sitt första sken genom de stora fönstren. Men därinne fanns ingen spökkock som kunde bereda mig denna ljuvliga måltid, dessutom var jag ingen inbrottstjuv eller inkräktare av något slag. En plötslig och oförklarlig gnista av uppriktig och sann upprymdhet och levnadsglädje antändes någonstans i mitt varma inre, men så fort jag gått därifrån var den lika ivrig att slockna.
En speciell känsla, med en unik och sällsynt karaktär vaknade till liv inom mig och försvann. Den försökte födas men blev aldrig till, som en nyspunnen blomma som dör vid födseln; den försökte sträcka på sig och anamma solens moderliga värme, som förpräktigade de emaljvita bladen, men vek sedan ihop sig och förtvinade. Solen i mitt inre försvann in i ett mörkt täcke av moln. Alla vackra tankar och sköna känslor som nyligen svepte runt som en fri och ståtlig fågel i sfären av mitt vida medvetande, flöt iväg och rann ut med mina tårar. Jag minns ett plötsligt och krafullt illamående, en förgiftningskänsla, huvudvärk och yrsel. Jag minns att jag sprang fram till andra sidan gatan, lutade mig mot den kalla, skrovliga husfasaden och kräktes. Alla kvällens gifter blandat med plankstek, potatismos och bearnaisesås skvalade nu ut i en gul och rödlätt sörja på marken. En våg av skam och äckel sköljde in över mig och fick allt blod och alla safter i min kropp att strömma bakåt, som när en våg kastas upp på stranden och sedan sugs tillbaka ut i havet igen. Nästa gång vågen sköljde upp kom mest vätska och tårar. Jag huttrade och frös och det var inte förrän kallsvetten bröt fram i min panna som allt blod och alla safter i min kropp började strömma tillbaka till sina rätta platser igen och värmen ånyo spred sig från topp till tå. Då började jag må lite bättre. Jag kände mig befriad, förlöst och minst tio kilo lättare.
Jag svepte runt med min blick för att se om någon fanns i närheten och betraktade mig i hemlighet, ungefär som jag tidigare betraktat clownen. Det fanns inte en själ i närheten. Gatorna låg fortfarande tysta och öde. En otvetydig skamkänsla grodde inom mig. Mitt smuts, mitt fördärv och mitt äckel låg utsmetat i en vämjelig och stinkande pöl på gatan för alla att se på. Tänk om ett litet barn skulle ramla ner i den och drunkna i min syrliga och giftiga uppkastning. Jag kände mig som en skamsen katt som ville krafsa över sin olovliga uppkastning med en osynlig sand.
Jag såg upp mot himlen. Den var inte längre vit utan hade börjat gråna. Om jag hade tur kanske det skulle börja regna snart. Då skulle vattnet spola bort allt smuts från gatorna inklusive min. Den tanken lättade mitt samvete en smula. Jag tog mig därifrån som en brottsling, en skamsen och försynt luffare. Jag gick in i en kiosk av det slag som antingen har öppet väldigt sent, öppnar väldigt tidigt eller aldrig stänger.
Bortsett från en ung tjej i kassan fanns där inte en enda människa. Butiksbiträdet såg på mig med en skeptisk och fördomsfull blick, kanske trodde hon att jag var djävulen själv, vem vet. Men jag hälsade som den artiga och belevade människovarelse jag var, efter konstens alla regler, och gick sedan med den fåniga vetskapen att hon hela tiden iakttog mig, raka vägen fram till kylarna. Jag tog ut en flaska Festis, apelsin, och gick fram till kassan. Hon såg mig rakt i ögonen utan att vika undan med blicken. Ett fräckt och skarpsynt intellekt vilade bakom den.
”Är det någon maskerad här i närheten? Jag tyckte mig till och med se en clown skutta förbi här för en liten stund sedan.”
”Hela livet är en maskerad.” svarade jag och betalade för mig. ”Fråga Casanova, han vet vad jag talar om.” Hennes ögon gapade av förvåning och följe mig utan att vika undan hela vägen ut.
Det första jag gjorde när jag kom ut på gatan var att skölja munnen ordentligt. Sedan drack jag tre stora törstsläckande klunkar. Jag kände hur energin spred sig runt i kroppen och mådde genast mycket bättre. Den där speciella känslan vaknade långsamt till liv igen. Den förtvinade blomman reste sig upp ur sin dödsdvala och sträckte sig på nytt mot himlen.
Det är lustigt hur man ena stunden kan befinna sig i totalt mörker och i nästa skinande ljus. I mörkret är hopplösheten allt, i ljuset hoppfullheten. Jag slängde in tre tuggummin i käften, som en liten provisorisk tandborstning. Jag kände hur min mobiltelefon kittlade mig i skrevet. Det var ett sms från Fiona, ”Var är du?”.
Tio minuter senare mötte jag upp Fiona utanför portarna till de vilsekomna själarnas kammare. Hon stod lutad mot den gråspräckliga husfasaden och rökte en cigarett.
”Vart tog du vägen någonstans?”, frågade hon när jag kom emot henne som en vinglande korp med ömma vingar.
”Jag kände att jag behövde en nypa frisk luft.”
Hon blåste ut röken genom näsan som en frustande tjur och skrattade.
”Samma här.”
”Har du sett Tåny förresten?”
”Ja, bara för en lite stund sedan, han låg i en av sofforna därinne och hånglade med Myran. De såg ut att ha det riktigt mysigt tillsammans.”
Stackars Tåny, tänkte jag, jag hade lett honom rakt ner i fördärvet, rakt genom portarna till Sodom och Gomorra och nu skulle han helt säkert förlora sig själv i detta syndens näste, den där oskyldiga och harmlösa pojken från Tjörnarp var nu ett minne blott.
”Så vad har du att säga om det här stället egentligen?” undrade Fiona med en ivrig nyfikenhet.
”Om sanningen ska fram så faller det mig inte i smaken.”
”Du gillar det inte?”
”Nix … det finns ingen klass, ingen sensualitet, ingen passion. Visst, jag förstår att folk vill experimentera med sin sexualitet och leva ut den till fullo, men måste det verkligen vara så fruktansvärt morbid?”
Jag förklarade för Fiona att jag var mer av den sensuella romantiska typen och att jag föredrog naturlig skönhet framför konstlad. Jag berättade att jag just då mycket hellre skulle sitta på en av Stockholms dolda stränder med ett glas champagne och invänta gryningen i goda vänners sällskap. Hon nickade djupt och insiktsfullt och såg sedan på mig som om jag vore en oförståndig liten pojke.
Sedan klev hon fram och kysste mig och jag tackade gudarna för tuggummi och festis.
Det första jag lade märke till när vi kom tillbaka in i de vilsekomna själarnas kammare var att deras antal hade minskat. Det fåtal som fortfarande dröjde kvar hade för avsikt att suga märgen ur det som kvällen hade kvar att erbjuda. Det var prärievargarna som kom fram ur mörkret och jag ville inte vara kvar när det var dags för gamarna. Jag gick utan eftertanke fram till sofforna. Han låg precis där hon sagt att han skulle ligga. Myrans långa och knubbiga armar slöt sig om hans nacke och deras läppar trycktes ideligen mot varandra, smack smack. Jag knackade min käre broder på axeln. Han vände sig om och såg på mig med en grumlig och frånvarande blick som vittnade om någon for av berusning.
”Tänker du ligga här hela kvällen?”
Han kisade mot mig och log ett kusligt leende som jag aldrig lyckats glömma.
”Jag kommer snart.”
Jag gick motvilligt in på en av toaletterna för att dränera urinblåsan på ca 33 cl apelsinkoncentrat och diverse syntetiska tillsatser. I dörröppningen stod fem manhaftiga transvestiter med rosa, röda och blåa peruker och snitsiga klänningar à la Babsan. Dom såg på mig ungefär som en pervers gammal gubbe ser på en ung flicka när hon strosar förbi i sin bikini. Efter att jag hade uträttat mitt påträngande behov och var på väg ut från toaletterna sträckte en av transvestiterna ut sin långa håriga arm och barrikaderade utgången.
”Jag skulle inte tro det, raring …”
”Ska inte du stanna här och ha lite roligt med mig och mina vänner istället?”
”Nej, tack.”
Jag fortsatte att gå men han eller hon eller vad man nu ska kalla det, vägrade att släppa förbi mig. Jag slog undan armen så hårt jag kunde och gick ut i korridoren, sedan vände jag mig om och gav dem det gamla hederliga fingret. Kraftiga skrattsalvor och busvisslingar följde mig hela vägen ut. Resten av kvällen tillbringade jag till bords med mina fränder.
En halvtimme innan stängning gick jag än en gång iväg till sofforna.
Dom låg kvar i precis samma ställning och ägnade sig åt sin harmlösa sedeslöshet. Det var ett under att deras käkar ännu inte gått ur led. Den här gången släpade jag honom därifrån. Senare när vi stod ute på gatan och Tåny hade kvicknat till berättade han för mig att han trodde att någon hade lagt ner någonting i hans Coca-Cola.
Jag var tvungen att medge att han såg tämligen medtagen ut, fast å andra sidan vem skulle inte göra det efter ett sådant långdraget hångelmaraton. Jag skulle precis öppna munnen för att fråga honom hur han tyckte att vi skulle fördriva tiden fram till dess att tunnelbanorna öppnade och bussarna började gå igen, när Myran kom fram till oss. Myran hade potential för att bli stylist. Hennes uttrycksfulla sminkning såg ut att ha blivit bestyrd av en professionell sminkös. Allt det där glamorösa spacklet i hennes nätta lilla ansikte fick henne verkligen att se gränslöst bedårande ut. Hon var insvept i en tunn svart aftonkappa med en gråvitspräcklig pälsklädd huva som nu bonade in hennes lilla anlete. ”Vill ni följa med på ett litet afterparty?” Ägarna till de vilsekomna själarnas kammare skulle hålla en liten efterfest i sitt privata näste och allt var mycket lovande och så vidare.
Först tänkte jag tacka nej till detta, i hennes ögon, säkerligen högst privilegierade erbjudande, utan att ens rådfråga Tåny. Jag var inte på humör för några vilda orgier.
Just då hade jag bara en strävan; att ta mig hem. Jag var trött och började redan bli bakfull. Men det var minst tre timmar kvar tills bussarna började gå igen. Vi kunde lika gärna spendera dessa tre timmar i våra gästabudsgivares våld. Denna meningslösa atmosfär höll på att kväva mig, men jag bar fortfarande på vaga förhoppningar om att luften snart skulle bli klarare och friskare. Vi gick över till andra sidan gatan och inväntade påfåglarnas ankomst. Allt fler besynnerliga figurer anslöt sig till vårt sällskap. Allt som allt var vi säkert cirka tjugo personer. Det hängde ett slags VIP-anda i luften. Alla var upprymda och entusiastiska över att få besöka värdarnas hemliga boning.
Det fick dem säkerligen att känna sig utvalda och speciella. Jag, Tåny, Myran och Fiona föreföll vara de enda med likgiltig inställning. Klubbens ägare klev ut ur lokalen och låste efter sig. De var tre. Två av dem kände jag igen sedan tidigare. Men den tredje personen kände jag inte igen och det skulle jag sannerligen ha gjort om jag sett honom tidigare. Han var iklädd en röd 1700-talsskrud mycket lik dem man såg hovmän och adelsmän strosa runt i i Alexandre Dumas ”De tre musketörerna”. Guld knappar på överrocken, guldspännen på de svarta skinnskorna, vit kråsskjorta som blommade fram i bringa och ärmar. Hans svarta mustascher var smala och tvinnade som nålar och ett vasst pipskägg stack ut från den spetsiga hakan. Under den sotfärgade hatten vällde ett långt, svart, glansigt hår ner till axlarna. Hans blick var mörk men vänlig. I hans vänstra bröstficka hängde en monokel och dinglade i en guldkedja och mellan hans ljusa läppar stack en mahognyfärgad pipa fram. Små plymer av askgrå rök bolmade upp ur mynningen och tornade upp sig, högt ovanför hans barocka gestalt, och följde honom hela vägen fram till oss. Hans skor klapprade mot gatan som fötterna på en trädocka och han stötte sig fram med en svart käpp med diamantknopp. Han ställde sig framför den sällsynta och sällsamma skaran individer, snurrade några varv på sin käpp och lyfte den sedan till luften.
”Ursäkta! Mitt herrskap! Mitt herrskap! Skulle jag kunna få besvära om er uppmärksamhet?”
Det kompakta sorlet av druckna och kacklande människoröster tonade genast ut och dog bort som en svalnande vårbris vid åhörandet av hans belevade och kultiverade stämma.
”Tackar!” fortsatte han högtidligt, ”Mitt namn är Ernesto De Chavier och det är en sann ära att få bjuda hem er på en liten soaré i mitt enkla och anspråkslösa näste där jag tillbringar mina dagar och nätter. Det kommer att bli en lugn och fredlig liten tillställning och jag hoppas att ni kommer att kunna ta del av och njuta av varandras sällskap på ett sätt som behagar var och en av er. Det blir en liten promenad à trois quartiers hitåt.”
Han slog ut med käppen åt höger som om det hade varit en värja.
”Har ni några övriga frågor så kan ni rikta dem till mina kära amis Peter och Anna. De har alla svaren. Tack för er uppmärksamhet. Följ mig!”
Han slog ner käppen i marken, vände på klacken och började gå, samtidigt som han nynnade på en egen påhittad version av ”Stockholm i mitt hjärta”, och det måste ha varit skandalöst roligt eller åtminstone en smula förryckt att se en sådan mångfärgad och psykedelisk mänsklig tusenfoting slingra sin väg fram på Stockholms gator mitt i den döende sommarnatten, som en parodi eller melankomisk feltolkning av Bergmans dödsdans på bergskrönet i ”Det sjunde inseglet”. Fast deras dans var naturligtvis storslagnare och långt mer grandios. vi dansade inte in i döden tillsammans, utan bara allt djupare in i den triviala meningslösheten.
Monsieur de Chavier gick med raska steg. Det syntes att han var en man som älskade sitt yttre, sina rörelser, en man som älskade och vördade sina tankar och känslor och orden som levde i dem; en man som var fullständigt förlorad och lika fullt betagen i sin inre och yttre estetik. Han var djupt förankrad i sig själv och helt och hållet uppslukad av sin identitet, sin jagiska illusion. Han var helt klart en intressant människa och dessutom en av de sista personerna den där kvällen som skulle komma att inspirera till ytterligare en av rollfigurerna i ”Den melankoliske akrobaten”, Bossen Dumán.
Himlen var inte längre gråmulen utan svart. När vi befann oss cirka tjugo meter från det mörkgråa lägenhetshus där Monsieur de Chavier och co. huserade, i ett slags bisarrt ”cirkuskollektiv”, öppnade sig plötsligt skyarna. Regnet föll snabbt och obönhörligt över oss. Vi sprang den sista biten i vild panik och hann bara nätt och jämnt in i trappuppgången innan nederbörden förstört våra påspacklade skönheter. Vissa av oss tog mer skada än andra, men det var ingenting som inte gick att vårda eller rädda. Trapphuset glänste i högblank marmor. Det luktade instängt, sten. Ekot från våra steg följde oss ända upp till tredje våningen. När vi stod utanför dörren till lägenheten vände sig Chavier till oss och sa ”Förresten, jag skulle uppskatta om ni kunde vara försiktiga med min bror Teddy, han kan vara lite impulsiv och svårtolkad, men det är bara för att han är ett gravt missförstått geni, och där med inte så lite introvert. Han är totalt socialt efterbliven, det måste medges, men i övrigt är han ett mycket fint och blitt människodjur. Håll antingen med om vad han säger i allt eller tala inte med honom alls, så ska det inte vara några problem.”
Han tog fram en nyckelknippa ur sin innerficka, lirkade in en av nycklarna i låset och vred om.
Lägenheten vi klev in i var gigantisk med ett till synes oändligt antal rum. Köket som skymtade längst bort i den viktorianska hallen rymde säkerligen tio stekande kockar samtidigt.
Vi klädde av oss vår sparsmakade ytterklädsel och blev sedan ledsagade allt djupare in i den makabra och mastodonta lägenheten. Vi kom in i ett ansenligt vardagsrum. Där fanns en lång och luggsliten skinnsoffa. Runtomkring den fem fåtöljer, ett lågt, högglansigt ekbord som skruvade och vred sig som en förvriden stam och en storbildsteve. Ovanför en av fåtöljerna hängde ett porträtt i olja som föreställde Monsieur de Chavier i egen hög person när han var iklädd samma röda sjuttonhundratalsskrud som han bar i afton. Han slog sig genast ner under det, som om han äntligen kommit tillbaka till sin rätta plats, det vill säga sin piedestal, sin elfenbens tron.
Jag och Tåny satte oss ner i en av fåtöljerna i närheten som var stor nog att rymma oss båda. Vi var allt som allt tio personer i rummet. Var de andra försvunnit ville jag inte veta. Folk föll bekvämt in i vardagliga samtalsämnen. Den absurt stora widescreen teven stod igång på mute. Bilder och sekvenser från ett sjukdomspräglat, utmärglat och krigshärjat Afrika fladdrade förbi utan att någon ens lade märke till det. Svältande barn, sjuka människor, död och lynchningar, torka och så vidare.
Ett teknologiskt projicerings öga, en medial indoktrinmonokel som lömskt, apatiskt och autistiskt skickade ut sina manipulativa elektromagnetiska upplysningsstrålar mot våra likgiltiga och avtrubbade näthinnor.
En ung kille kom in i vardagsrummet bärandes på en stor silverbricka med en kaffekanna, ett dussin koppar och en skål med biskvier. Monsieur de Chavier tog för sig av kaffet och bara satt där och njöt. Han talade knappt med någon och tycktes nöja sig med att bara vara den förträfflige värd han var. Ibland växlade han några enstaka ord med en kvinna som satt bredvid honom. Han var hela tiden artig och belevad, men tycktes inte vara det minsta intresserad av vad vare sig hennes strålande skönhet hade att erbjuda eller vad som kom ut ur hennes mun. Så småningom försökte Myran och Fiona locka iväg oss för att utforska den stora lägenheten. Jag tvekade eftersom jag var rädd att förlora min plats. Jag var väldigt trött, klockan var fyra på morgonen och fåtöljen var mycket bekväm. Men kvinnan lyckas alltid med sina lockelser. Vi gick in i det angränsande rummet genom ett par dubbeldörrar som stod på glänt, och kom in i ett slags allrum eller vad som en gång i tiden kanske hade varit en ansenlig matsal. I taket hängde en kolossal kristallkrona. Under den stod ett biljardbord. På väggarna hängde reproduktioner av renässansmålningar. Jag kände endast till ett fåtal av dem.
En gammal kakelugn reste sig mot en av väggarna, likt en sorglig men mycket vacker relik från en svunnen tid. Jag såg framför mig alla kvinnor, män och barn som brukat den väl genom tiderna. Nu stod den bara där som ett ihåligt och poänglöst museiobjekt. Jag såg minst två dagbäddar i nyproducerad rokoko, en svart och en röd, samt en antik schäslong med vinröd stoppning.

Jag hörde stycken från Mozarts requiem. Det kändes bisarrt med tanke på vad som utspelade sig i detta rum. Två vidsträckta panoramafönster bjöd dock på en hisnande utsikt ut över ett gryende Stockholm, så jag vände mig dit. Regnet hade för längesedan avtagit och de mörka molnen skingrat sig fullständigt. Några meter framför oss till höger satt en högst besynnerlig man i en antik absintgrön fåtölj med guldkarmar. Han var iklädd en grå kostym och en svart skjorta. Han satt med benen i kors, skorna, som rimligtvis var en skicklig imitation av alligatorskinn blänkte i guld, svart och lila. Under byxbenet kunde man skymta ett par rosa strumpor. Hans tjocka och yviga hår var grått och lila, likaså den spretiga mustaschen och det ovårdade skägget på hans haka, som om han hade försökt färga håret men misslyckats. Den lila nyansen gick emellertid bara nätt och jämnt att urskilja.
Hans blick var riktad rakt ut i rummet men det var något konstigt med den, någonting som inte riktigt gick att ta fasta på. Någonting outtalat och diffust, men ändå högst påtagligt. En sak var emellertid lätt att avgöra, den var neurotisk och kanske till och med opersonlig, psykotisk, som om det egentligen inte satt en människa bakom dem, utan bara en massa autonoma blixtar och urladdningar som for från neuron till neuron, utan att komma fram till någon karaktäristisk själslig slutpunkt.
När han fick syn på oss höjde han sin tekopp som stått på en guldbricka bredvid. I koppen fanns en egendomlig röd vätska, knappast te, knappast saft. Han höjde den så högt att den nu stod ovanför hans huvud. Jag antog att det var ett desperat försök till en artig hälsning, en opersonlig artighetsindoktrin. Varje rörelse var inlärd, skriven i ovilja och motvillighet. Sedan ställde han tillbaka koppen på brickan, som fylldes av en hel antik teservis. Det runda bordet bredvid honom som allting stod på var i marmor och var så lågt att det knappt nådde upp till armstödet på hans stol. Hans blick svepte då och då tillbaka till rummet och det spektakel som på gick där. Vi var nämligen inte ensamma, långt ifrån. Hela rummet var fullt av människor. Det dröjde inte särskilt länge innan vi förstod vad som pågick. Faktum var att vi hade förstått det redan i samma stund som vi klev in i rummet. Det var svårt att inte göra det.
Vi hade gått rakt in i en pågående orgie och den besynnerlige mannen var bara en betraktare, en voyeurist på sin höjd. Det låg människor precis överallt, i alla möjliga olika ställningar, på biljardbordet, golvet, dagbäddarna och schäslongen, ja till och med i något enstaka hörn på små mjuka, puffiga orientaliska kuddar; och allesammans ägnade sig åt en sådan frikostig och hämningslöst vulgär otukt, att jag bara tänker smutsa ner läsarens oskuldsfulla medvetande med att beskriva blott en bråkdel av den erotiska galenskap som pågick där.
På biljardbordet låg en kvinna. Hon var naken och låg med benen särade. En man med ingenting annat än en zorro-mask på sig, stimulerade hennes coitus med sin glättiga tunga. Minst fem personer klängde och låg på varandra i den där stackars schäslongen som säkerligen en gång i tiden brukats mer broderligt.
En liten flicka hade kanske suttit och läst en bok i den där soffan. Ett aristokratiskt sällskap hade kanske suttit där och druckit te en gång i världen. Det är inte helt omöjligt eller otänkbart att någon gammal kuf någon gång legat utsträckt i den och tagit en eftermiddagslur, mätt och stinn efter en lång, hård arbetsdag, och han lär knappast ha kunnat ana vad för slags vederstyggligheter som skulle utspela sig i den ett sekel senare.
I en av dagbäddarna låg fyra kvinnor och avnjöt generöst varandras frukter. Men det såg inte äkta eller passionerat ut. Allting kändes väldigt konstlat och tillgjort, ansträngt och liksom krystat på något vis. Det hängde i luften och gav upphov till en väldigt speciell atmosfär, som jag av vanmakt inte riktigt vet hur jag ska beskriva. Man vältrade sig i ett sexuellt överflöd, och såg till att utnyttja och begagna sig av alla tänkbara kroppsöppningar och erogena zoner, som om de var sexuellt utsvultna och oroliga över att aldrig få stilla sin hunger igen. Alla dessa stön av njutning och smärta, alla dessa kroppar som gled in och ut ur varandra, bildade tillsammans ett enda stort, köttsligt sexualmonument. Inget av detta gjorde mig upphetsad. Jag kunde inte förstå varför jag var så sexuellt avtrubbad. Jag kände inte längre samma sexuella hunger som förut. Det märkliga var att jag inte ens saknade ven. Jag hade väl knullat mig själv fördärvad helt enkelt, ätit alldeles för mycket och för girigt av ytlighetens och förlustelsernas söta frukter, och nu fick jag betala priset för det. Jag behövde en tidsfrist, en paus från den här miljön. Jag behövde fly från den, lära känna nya ansikten, nya personligheter och söka upp nya klimat. Det här var en plats för ångest och äckel.
Vi stod som fastnaglade. Tafatta och ställda stod vi där mitt i rummet, som omgivna av surrande bin eller vildsinta ormar, handlingsförlamade och tillfrysta. Vi hade klivit rakt in i en ormgrop. Jag såg på Fiona och försökte läsa hennes tankar. Jag tror att hon tänkte ungefär såhär: ”Jag känner mig inte upplagd för det här just nu, men jag tittar gärna, så länge ingen säger emot så tittar jag gärna.” Och sedan Myran, hon stod tätt intill Tåny och höll i hans arm. Hennes blick sade mig att det hon såg endast roade henne måttligt. Hon var trött och uttråkad, och det här var ingenting nytt för henne. Tånys tankar emellertid, de var inte alls särskilt svåra att läsa. Hans ögon var stora och häpna och förstummade. ”Sånt här händer väl bara på film. Hjälp, jag vill tillbaka hem till Tjörnarp.”
Och Mousiour de Chavier då, på andra sidan väggen, vad tänkte han? Förmodligen var han fullt upptagen med att överväga huruvida han borde ha bjudit på te istället för kaffe, om hans mustascher var tillräckligt tvinnade, om han gjorde ett tillräckligt starkt intryck eller ej. Eller hur han skulle komma att tillbringa de kommande sysslolösa dagarna.
En sjabbig porrfilm från 80-talet skulle ha väckt mer av Eros inom mig. Det hela kändes som en sjaskig konstinstallation utförd av oseriösa och inte särskilt trovärdiga skådespelare, i regi av en "konstnär"som inte visste någonting om människans sexualitet, hennes gränslösa perversioner. Det såg ut som en tavla målad av de Sade, en berättelse skriven av Henry Miller på syra. Gruppsex utan äkta njutning. En skiss av livets meningslöshet. En blond kille, mycket vacker och pretentiös till utseendet, såg en smula besvärad ut av att vi stod och iakttog dom. Han sa "alltså antingen så är ni med eller så får ni gå här ifrån" jag skrattade. " har du aldrig hört talas om voyeurism?" Han log lite generat och fortsatte sedan skamlöst med sitt frenetiska juckande i den stackars tjejens bak. Motbjudande. Här hände något som jag fruktat ända sedan vi klev in i allrummet. Den besynnerlige mannen reste på sig och började gå mot oss. Jag tog genast tag i mina vänner och flydde in i rummet bredvid. Stängde dörrarna. Lyssnade. Inga fotsteg. Jag andades ut. Nära ögat. När jag vände mig om insåg jag att vi gått in i någons sovrum. En ung kille endast iklädd ett par gröna kalsonger satt på en stol och stirrade rakt in i en flimrande dataskärm.
Han var mager som en tändsticka och hade ett långt, blont hår, bakåtslickat, som killen i Harry Potter, den elaka. Han hade en tatuering på sin vänstra arm. En svart text, tre enkla ord: life is pointless.
Jag kunde inte säga emot honom. Livet är kanske meningslöst, men det är också döden. På väggen framför honom hängde en affisch på Che Guevara. Bakom honom stod en tung och gedigen bokhylla i massivt trä, mahogny om jag inte tog fel. Den var full av litteratur, eller vad man nu ska kalla det, det var inte tal om några böcker, inte ens kiosklitteratur i form av pocketutgåvor inhandlade på Ica eller Konsum, utan en ofantlig mängd av serietidningar, tidskrifter, porrblaskor, nyhetstidningar etc etc. Jag såg minst ett femtiotal utgåvor av Slitz, ett sextiotal Rolling Stone och säkert över hundra nummer av 91:an. Det såg verkligen gräsligt ut. Hur kunde han stå ut med att använda en sådan vacker, antik möbelpjäs som en soptunna? Längre bort i rummet fanns en stor välbäddad dubbelsäng. Den lyste upp i skenet av det gryende morgonljuset som strilade in genom sovrumsfönstret.
Trots att rummet var tämligen rymligt och fönstret stod på glänt var det kvavt och kvalmigt därinne.
Jag gick fram till springan i fönstret, andades in den friska luften och lät flera svala vindfläktar svalka min varma panna. Sängen såg mycket inbjudande ut. Vi var alla mycket trötta. En halvtimmes vila utan att falla i sömn vore inte helt fel.
Jag gick fram till killen med det blonda håret och frågade honom om vi händelsevis kunde få tillåtelse att låna hans säng en kort stund. Jag försäkrade honom att vi inte skulle ägna oss åt någon som helst form av otukt, bara vila. Han svarade mig utan att slita blicken från skärmen.
”Visst absolut varsågoda.”
Orden kom snabbt och utan pauser. Han tuggade frenetiskt med käkarna, pupillerna var kraftigt utvidgade och hans svett luktade ammoniak. Jag förstod genast att han var påverkad, förmodligen hög på amfetamin. ”Teknik och droger”, tänkte jag, ”det är den nya generationens livsideal.” Han var totalt uppslukad av den virtuella världen, och växlade snabbt och flinkt mellan World of Warcraft och uppbyggandet av någon sorts hemsida. Jag undrade med en stilla nyfikenhet hur mycket av hans medvetande som fortfarande befann sig i den verkliga världen. Han var visserligen kontaktbar, men ändå inte närvarande. Om vi så hade klätt av oss nakna och svingat oss runt i lianer, tjutande och vrålande som ursinniga och kåta bonobus, så skulle det förmodligen ändå inte ha väckt hans uppmärksamhet.
Sängen var mjuk och doftade rent och fräscht. Jag kämpade emot för att inte somna, men höll ändå på att slumra till flera gånger. Jag vände mig om och såg på Fiona som låg bredvid mig. Hennes ögon var slutna men hon sov inte. Hon öppnade dem och såg rakt in i mina. Det var nära att vi kysstes, men jag valde att vända mig åt sidan. Jag orkade inte, jag hade ingen lust. Det enda jag ville var att ta mig hem till min egen säng, sova ruset av mig och möta morgondagen med en sund klarsynthet. Tåny och Myran låg och höll om varandra. Jag kunde höra hur de kysstes och jag förstod inte hur de orkade.
För att inte somna reste jag mig upp i sängen och blev sittande en lång stund.
Jag lade märke till att det fanns en toalett i anslutning till sovrummet. Jag lånade den utan att fråga. Artighet var inte längre en dygd. Här var etik och moral en vissen blomma. Det sunda förnuftet var inte en mänsklig egenskap. Den förlorar man någonstans på vägen under det moraliska förfall som tapetserar varje fallen människas tankemönster. Jag gick fram till dörren, lade handen på handtaget och lät den vila där en stund. Om det här hade varit en fiktiv roman så skulle allt annat än en toalett ha väntat bakom den. Det kanske hade varit en portal till en annan värld, ett stort svart hål med glittrande stjärnor och rödlila nebulosor, som skulle suga in mig i ett helt annat universum där en ofantlig mångfald och variation av spänning och äventyr väntade mig. Men nu är dessvärre inte detta en fiktiv roman, utan en sådan som i högsta grad berör verkligheten, vilket genast oundvikligen inskränker fantasins och magins tilldragande horisonter. Även om jag inte möttes av något magiskt sken eller sagolikt underverk när jag öppnade dörren, så blev jag glatt överraskad av rummets tilltalande interiör. Badrummet verkade vara helt nyrenoverat, med svart, högblankt kakel, längst in stod ett olivgrönt badkar med guldfötter formade som havssnäckor, utsträckt som en övermogen avokado. Kranarna blänkte i guld och i taket hängde en miniversion av en ljuskrona som fyllde rummet med ett egendomligt glimmande ljussken. Toalettstolen och handfatet blänkte i mörkgrått, som om någon alldeles nyligen hade städat dem skinande rena. Badrumsspegeln var inlindad i ett slingrande ramverk i guld. Jag skrattade för mig själv när jag såg att knoppen på toalettstolen var en stor, glittrande diamant. På golvet mellan toalettstolen och handfatet stod en flätad korg i mörk rotting. Utsidan pryddes av en skylt med texten ”Dasslektyr”. Den var fullproppad med inbundna böcker. Man skildrar inte alltför gärna toalettbesök inom skönlitteraturen, och måste man så gör man det utan större entusiasm, och så kortfattat som möjligt. Det finns naturligtvis ett givet skäl till detta. Det är helt enkelt inte särskilt intressant. Hur många gånger har man inte läst romaner där huvudpersonen inte besöker toaletten en enda gång under hela resan från början till slut. Just därför väljer jag alltid att inkludera denna poänglösa och uttråkande vardagsdetalj minst en eller två gånger i mina böcker.
Jag fällde alltså upp toalettlocket, släppte ut min manslem ur sin mörka håla och tömde en tämligen sprängfylld blåsa på både det ena och det andra giftiga avfallet. Jag bör kanske tillägga att jag alltid sitter ned när jag pissar, jag anser att det är sunt förnuft och att allt annat är evolutionärt bakåtsträvande.
När jag var klar började jag gå igenom korgen med böcker. Där fanns talrika praktexemplar och till och med några enstaka dyrgripar, James Joyce ”Ulysses”, Strindbergs ”Röda rummet”, Nietzsches ”Sålunda talade Zarathustra”, Charles Dickens ”Oliver Twist”, Viktor Rydbergs ”Singoalla”, Anthony Burgess ”A Clockwork Orange”, Ernest Hemingways ”Den gamla och havet”, Norman Mailer, Oscar Wilde, Mark Twain. Jag såg dessutom en mycket fin inbunden utgåva av Dantes ”Den gudomliga komedien”, den låg inlindad i en handduk på den olivgröna badkarskanten, mästerverk som egentligen borde ha ståtat i den vackra bokhyllan i rummet intill. Jag valde ut James Joyce ”Ulysses” och började läsa. Tjugo sidor senare kom jag ihåg var jag befann mig någonstans. Jag påminde mig själv om att jag faktiskt befann mig på en toalett, inte ett bibliotek. Alltför lång tid inne på en sådan kan lätt bli misstänksamt. När jag gick ut insåg jag att rummet jag just lämnat bakom mig var den trevligaste plats jag befunnit mig på under hela kvällen. Denna tragiska och befängda insikt gjorde mig deprimerad. Vad levde jag egentligen för ett slags liv? Varför slösade jag bort min tid på platser som dessa när jag kunde vara ute i naturen, den friska luften, bland människor jag älskade och njuta av livets sublima och storslagna fröjder?
Den nyfikenhet och de begär som tidigare drivit, manat mig till den här platsen, var nu stillad. Om jag hade haft någon som helst sexuell aptit dessförinnan så hade den bleknat bort till en fadd och förlorad känsla.
Jag var utled på allt vad sexualitet ville säga och funderade allvarligt på att gå in i självvalt celibat. På det sättet kunde jag rena min kropp och mina tankar från all ångest och förtvivlan. Det skulle bli en psykoemotionell avgiftning, en själslig sanering.
Fiona låg utfläkt som en mörk skugga mot det vita överkastet. Hon sov minst lika fridfullt och stilla som en fallen ängel. Hennes vänstra hand vilade på höften, den högra låg inbäddad under hennes kind som en provisorisk kudde.
Hennes ansikte var blekt, nästan vitt. En svart hårtest slingrade sig ner över vänstra ögonbrynet och kindbenet. Hennes läppar var svällande röda och hon gapade lite med munnen. Men trots detta var hon minst lika skön som en vit tulpan med mörk stjälk och svarta blad, nedsänkt i nyfallen snö.
Myran låg tryggt inbäddad i Tånys famn. Hans ögon var slutna. Jag lade mig ner mellan dem och stirrade upp i taket. Det var så tyst att jag till och med kunde höra ljudet från deras rogivande andetag. De njutningsfulla stönen på andra sidan väggen hade nästan tystnat helt- Om tiden någonsin hade gått långsammare kunde jag inte minnas det. Några minuter senare öppnades dörrarna. Jag ryckte till och kastade en hastig blick mot dörren. Två suddiga figurer kom in. När de kom in och träffades av det dunkla morgonljuset såg jag dem klart och tydligt framför mig. Killen var en lång och smal Stockholmsbrat och klädd därefter. Hur nu han hade hittat hit, det kunde man verkligen fråga sig. Tjejen hade ett långt, svart, lockigt hår. Hennes klädsel var gotisk och sexuellt utmanande. Behöver jag nämna att de var svarta? När de kom närmare kunde jag se att det inte rörde sig om en kvinna och inte heller en man, utan en she male. Det var den vaga antydan till adamsäpple som avslöjade henne. Hennes läppar var fyllda med botox och brösten som trängde fram bakom den åtsnävda korsetten var fullpumpade med silikon. Hade det inte varit för det där adamsäpplet så skulle det ha varit näst intill omöjligt att avgöra dess kön. Jag såg att de höll i varandras händer. De gick fram till sängen och satte sig ner på sängkanten.
Stockholmsbraten lade sig ner, så nära Fiona att hon vaknade till och flyttade sig närmre mig. Han drog ner sina byxor och blottade en så absurt stor mansdom att jag höll på att tappa andan när jag fick syn på den. Det var det värsta jag någonsin sett, kort sagt, rätt och slätt ett monstrum. Han satt händerna för ansiktet och suckade förläget ”Hur gör man? Jag har aldrig gjort något sånt här förut.”
Ambivalensen mellan ångest och sexuell nyfikenhet var omisskännlig. Adamsäpplet gick ner på knä, ”Oroa dig inte, låt mig ta hand om det.” Hon tog tag i hans enorma mandom och jag antar att det var hennes avsikt att ge honom oralsex, men den fördömda tingesten var så stor att hon knappt fick in den i sin mun. Jag kände hur ett okontrollerbart skratt rusade upp ur bröstet på mig och flög därför upp ur sängen och lämnade rummet. Jag möttes av en vedervärdig stank, en motbjudande, kvalmig kombination av sex, svett och parfym. Jag kräktes nästan igen. Först trodde jag att rummet var tomt. Till och med schäslongen och dagbäddarna var övergivna, men i ett hörn låg fortfarande fem personer och pillade på varandra ovanpå de mjuka och puffiga kuddarna. I övrigt var den besynnerlige mannen, voyeuristen, den ende som dröjde kvar. Han satt i sin stol med koppen i handen och stirrade intensivt på den nakna hopen av svettiga kroppar. När han fick syn på mig ryckte han till, nervöst. Åter igen fruktade jag att han skulle börja tala med mig. Jag korsade rummet och gick raskt förbi honom. Han reste på sig tvärt
”Vilken storartad fest, inte sant?”
Jag svarade som i förbigående.
”Jag har utomordentligt trevligt.”
När jag kom in i vardagsrummet stängde jag dörrarna bakom mig.
Till min stora förvåning var fåtöljen jag tidigare suttit i fortfarande tom. Jag sjönk genast ned i den och lutade mig bakåt.
Monsieur Javier var djupt försjunken i ett livligt och inlevelsefullt samtal med en man som satt i soffan bredvid. Jag hade inte sett till honom tidigare, men med sitt långa svarta hår, sina piercade läppar, mörka ögonhålor, bleka hy och gotiska klädstil såg han ut att höra hemma. Fast än deras ansikten är mycket suddiga, minns jag diskussionen i stort sätt ordagrant. Några ögonblick senare öppnades dörrarna till allrummet igen. Det var den besynnerlige mannen. Jag kände mig förföljd, ville fly, men orkade inte röra mig ur fläcken.
”Teddy!” utbrast Monsieur Javier och slog ut med armarna. ”Så bra att du kom … jag har någon här som du bara måste träffa.”
Den besynnerliga mannen var alltså Javiers bror. Det borde jag ha anat.
Javier introducerade dem för varandra. När de skakade hand presenterade sig mannen i soffan sig som en viss Olof Palm, vilket jag fann högst besynnerligt. Teddy tryckte hans hand så hårt att den bleknade. Palm grimaserade förstulet.
”Vi diskuterar politik, ditt favoritämne … Jag är säker på att Olof är intresserad av att höra dina politiska åsikter. Men då får du nog räkna med kritik, min käre broder. Olof är nämligen mycket liberal av sig.”
”Javisst, kritik, naturligtvis kritik.” sa Teddy och drog nervöst sin högra hand genom det grålila håret. Han kunde inte stå still och gick hela tiden av och an, som om han vore kissnödig eller hade myror i brallorna. Till och från sprattlade det eller ryckte till i hans kropp som om han vore en yvig marionettdocka.
”Det är min absoluta övertygelse” inledde Teddy efter att ha drabbats av en smärre nervös hostattack.
”Att en ekosocial samhällspolitik är den enda rätta vägen till människans sanna psykosocialpolitiska naturarv. Det kanske kan låta hemskt, låta hemskt, hemskt, hemskt, men å andra sidan är vi inte mer än vad vi är. Ta pyramiderna till exempel, de hade aldrig blivit byggda utan slavar, och de stackars negrerna i det förlovade landet som till tvång rände omkring på fälten och plockade bomull dagarna i ända …”
Plötsligt började det rycka frenetiskt i Teddys vänstra öga, som om han hade fått något skräp i det.
”Jag ber så hemskt mycket om ursäkt … vad var det nu jag sa? Ja just det ja, hm, negrerna ja … hur som helst … en dröm bör visserligen alltid födas in i slaveriet, i annat fall kommer dess hjärta för alltid var fyllt med alltför mycket upprorskänsla och vilja att bryta ut i frihet för att det ska vara adekvat. Slavens enda levande och existerande instinkt måste i så fall vara att till varje pris tjäna och föda sin herre. Det vore den totala osjälviska uppoffringen, den mest fulländade formen av altruism. Endast sålunda kan vi bygga upp det perfekta och mest ordningsfulla välbärgade samhället. Kontentan är att någon måste offras, annars kommer vi aldrig att uppnå våra politiska ändamål.”
Monsieur Javier såg på Palm och flinade, med en blick som sade ungefär ”Ja jag vet, han är hemsk men vad gör man …”
”Jag förstår vad du menar” sa Palm och gjorde en konstpaus. ”Men jag kan knappast påstå att jag håller med. För det första bor jag inte i ett sådant universum, och för det andra så skulle jag aldrig vilja leva på någon annans bekostnad.”
”Men ha myrorna i åtanke då … deras samhällsetik och så vidare.” invände Teddy frustrerat.
”Människorna är inga myror! ”protesterade Palm så vänligt han förmådde. Teddy gnuggade sig i sitt vänstra öga som hade börjat rycka igen.
”Det beror väl på hur man ser på saken, jag menar…”
Palm höjde sin högra hand och sträckte ut pekfingret så att det pekade mot taket och avbröt honom innan han hann fortsätta.
”Det spelar ingen roll … Jag tror på en liberal samhällspolitik, ett öppet samhälle, där var och en får pröva sig fram för att finna sin lycka på egen hand.”
”Det vore som att bädda för kaos” fnös Teddy med en glimt av vansinne i ögonen.
”Må så vara, må så vara. Om kaos är priset för människans självständighet och emancipation är det vad vi får betala.”
Jag hade dittills inte vågat yttre ett enda ord, min blyghet och dåliga självkänsla kom nästan alltid över mig i sådana här sociala sammanhang, det var min kommunikativa fotboja, min psykosociala Akilleshäl. Men nu kände jag för första gången på länge att tillfället var rätt för att dela med mig av mina åsikter.
”Jag tror att det som vore bäst för människan i alla avseenden, vore att avskaffa all form av kapitalistisk finans. Så länge det finns pengar kommer världen att fortsätta vara en miserabel och orättvis plats. Visst, jag är inte naiv nog att tro att människan någonsin skulle kunna skapa ett Utopia, men man kan ju alltid göra sitt bästa för att försöka.”
Javier och Palm utbytte en ömsesidig och medhållande blick.
”Du har rätt, pengar är ett stort problem om man vill uppnå jämställdhet och rättvisa.” sa Javier och nickade tankfullt för sig själv. Nu hade båda ögonen börjat rycka i Teddys frustrerade och ängsliga ansikte. Jag kunde se att han våndades, att han kände sig som en bortknuffad schackpjäs, en enkel bonde som i tron att ha varit ett torn, tagit alltför många djärva steg ut på spelbrädet och fått betala därefter. Han hade blivit överkörd, bortviftad. Det var i alla fall så han såg det. Javier skulle precis till att öppna munnen igen för att säga något när det ringde på dörrklockan. Ringsignalen var så hög att det väsnades i hela lägenheten.
Javier lade sin mörka blick på en kille som satt i en av fåtöljerna och tittade på teve och nickade. Killen i fåtöljen reste på sig och försvann ut i hallen. En kort stund senare kom han tillbaka med tio pizzakartonger staplade ovanpå varandra i sin famn. Han ställde ned dem på det förvridna ekbordet och öppnade den som låg högst upp. En väldoft av smält ost, färska tomater, skinka, champinjoner och stenugnsbakat bröd vällde ut i rummet, en Capricciosa. Det kurrade till i min mage. Jag var tydligen vrålhungrig men hade inte insett det förrän nu. Jag övervägde att ta en av pizzakartongerna, ta den under armen och fly. Hunger kan driva människan till de mest vansinniga åtgärder, det är en mycket stark primitiv drivkraft som kan få oss att göra nästan vad som helst. Jag vågade inte ta för mig av maten.
Än en gång hade min blyghet, dåliga självkänsla och sociala försagdhet tjänat som en bromskloss i min flyktiga överlevnad.
Jag såg på Javier. Att döma av hans uppsyn, de likgiltiga anletsdragen föreföll han totalt ointresserad av det berg av mat som staplades upp framför honom. Likväl satt han där som en konung, en narcissistisk kejsare som njöt av denna enkla men oumbärliga föreställning. Palm däremot slickade sig svultet om munnen. Och Teddy, ja honom kunde jag inte längre se någonstans. Han hade till synes gått upp i rök. Förmodligen hade han sprungit därifrån i ren vrede och frustration över att inte ha blivit lovprisad eller uppmärksammad för sina råa och kontroversiella pseudopolitiska visioner. Lika bra det tänkte jag. Det var sådana som han, som indränkta i sin egen galenskap gav upphov till orättvisa och lidande. Folk började ta för sig av maten och vår diskussion togs aldrig upp igen. Jag tittade som hastigast på klockan. Den var tio över fem. Tånys tåg hem till Tjörnarp gick inte förrän klockan åtta och bussarna hem till Norrtälje tidigast halv sex. Om vi gick därifrån nu så skulle vi kunna leta upp något ställe att äta frukost på.
Jag reste mig upp ur den mjuka skinnfåtöljen för sista gången och lämnade Javier och kompani bakom mig. Jag skulle aldrig se dem igen.
På vägen till sovrummet såg jag att allrummet nu var helt tomt. Det enda som fanns kvar var den unkna doften från deras synder. Det hängde kvar i luften, som en kvav och skämd smog. Det pågick inte längre någon oral stimulering i sovrummet. Manskvinnan var borta och likaså hennes välutrustade älskare. Killen med det blonda håret satt fortfarande kvar och stirrade in i sin virtuella verklighet, sin tredje dimension. Han satt i samma skrämmande, autistiska och omänskliga position. Mina vänner låg och sov. Tåny släppte till och med ifrån sig små snarkningar. Som vanligt var han lika svår att få upp ur sängen. Det var som att dra upp en mumie ur sin sarkofag. Man måste slita och dra och uttala magiska besvärjelser för att väcka honom från de dödas rike.
”Bråka inte med mig nu!” sa jag och försökte ruska liv i honom, ”Ditt tåg går om en halvtimma, så om du inte vill missa det så gör du klokt i att stiga upp nu.” Då blev det genast liv i honom.
”Va? Menar du allvar” Vad är klockan?”
”Halvåtta …”
”Helvete också!” utbrast han och slängde sig upp ur sängen som ett avfyrat skott.
”Kom, skynda dig, annars kommer jag att missa mitt tåg.”
Det var inte förrän vi var i hallen som han insåg att jag hade lurat honom, men istället för att bli arg blev han överlycklig. Han skulle inte missa tåget. Han ville verkligen hem.
Innan vi lämnade lägenheten bakom oss för alltid sökte vi upp toaletten som låg i anslutning till hallen för att byta om till en mer passande beklädnad. Vad vi nu hade äran att få se etsade sig för alltid fast på våra näthinnor. På det mörkblåa klinkergolvet stod herr Javiers bror Teddy på sina bara knän och hukade sig ner över toaletten. När vi öppnade dörren var hans ansikte vänt rakt ner i toalettstolen, Nu vände han sig mot oss. Hans blick präglades av skam och förödmjukelse. Byxorna var neddragna till knäna så att hans blanka bakdel putade rakt ut i vädret. En människa, vilket jag trots allt måste anta att det var, men iklädd en mjuk, rosa kanindräkt höll ett stadigt grepp om hans lår. Den rundade kaninnosen var uppkörd i hans bleka stjärt. I toalettstolen som Teddy tidigare kikat ner i, som om det hade varit hålet ned till självaste Underlandet, flöt flera knallrosa rosenknoppar. De badade i en guldaktig vätska som inte var urin, utan champagne. På den lilla soptunnan bredvid stod en flaska Dom Perignon. Den var halvfull och att döma av doften och färgen i toalettstolen så hade gamle Teddy hällt ner rikligt av den däri. Allt detta neurotiska vansinne tilldrog sig samtidigt som låten ”Var bor du lilla råtta?” men på franska, strömmade ut ur små högtalare som satt fastmonterade på badrumsväggarna. Jag och Tåny utbytte en hastig och liksom väldigt förstummad blick, bad om ursäkt och stängde dörren. Vi bytte om i hallen.
”Jag kommer att behöva träffa en psykolog när jag kommer hem.” sa Tåny till mig senare när vi stod ute på gatan.
”Oroa dig inte, skicka notan till mig bara.”
Stockholm hade sällan varit så vackert och vederkvickande som under denna minnesvärda morgonpromenad. Alla sommarens dofter, de sovande husen och den friska luften. Vi tog farväl av Fiona och Myran vid tunnelbanan på S:t Eriksplan. Därefter sökte Tåny och jag upp det första Burger King vi kunde hitta. Vi beställde in trippelburgare och ett berg av solkiga pommes frites som badade i ett hav av garlic dip. Till efterrätt drack jag en jordgubbsmilkshake. Mätta och stinna tog vi oss vidare till T-centralen. Vi omfamnade varandra och gick sedan åt varsitt håll.
Jag kan inte nog beskriva den glädje jag kände när jag gick ombord på bussen. Jag var äntligen fri. Jag lämnade all ångest, all smuts och ytlighet bakom mig och färdades mot vad som då var ljuset i mitt qualia, mitt hem, min familj.
Bortsett från två ynglingar som satt längst fram och stirrade ner i sina mobiltelefoner hade jag hela bussen för mig själv.
Jag tittade ut genom fönstret och såg det vackra sommarlandskapet fladdra förbi. Morgonsolen sken rakt in på mig och värmde mig ända in i själen. Jag kämpade hela tiden för att inte somna eftersom det jag upplevde var så vackert, men till slut kunde jag inte hålla emot.