Detta liv,
det som sticker, det som svider,
varje dag äter det av vad jag är,
samma stenvita korridorer,
samma beniga förgrening.

Jag ältar det som lindrar,
det som bränner och känns,
när jag slutar finnas,
Ältar det som förändras,
det som sliter i skinnet,
som eldar gränsen till verklighetens själ,
Och när det bränner och förfar
vill jag se förgänglighetens ådra vitna,
förbränna och förgås.

Så när jag dör, bränn upp mig,
bevara minnet av eld, mina lågor,
som slukat min själ hela mitt liv,
sprid askan för vinden och
se mig expandera
så som rastlösheten hotat göra
genom hela mitt liv,
själen splittrad i tusen skärvor,
Låt mig lyckas med detta, det enda,
när jag dör, när jag inte längre finns.

När du ser mig rakt i ögonen
ser du djupet av min nakenhet,
Medan jag ser hav som aldrig tar slut.

Och så en dag känner jag
solens glöd mellan hårstråna på min arm,
och luften tyngs av doft av potential,
Jag känner -
värmen bakom mina ögonlock dansa,
och luftens vibration från brinnande asfalt,
Jag känner -

När fågelsång hörs lär jag mig urskilja deras namn,
för varje röst en ny melodi,
för varje individ
en enskild röst som skär genom skogens färska brus,
Jag andas -
Jag känner -

Och med dig som solen, omsluter min kropp
med värmen av din blick mot mina ögonlock,
Så länge ensamhet inte finns känner jag det,
så påtagligt, så blomstrande, så rent.
Men så virvlar det i vattnet, först en krusning som blir storm
och allt det vackra tuggar på mitt skelett.
Jag känner -

Natten är rastlöshetens borg,
den splittrar mig, expanderar,
Det enda jag ville lyckas, i hela mitt liv
detta svällande, genomträngande,
Låt mig lyckas med detta, det enda,
låt mig brinna som den glöd
i vilken rastlösheten försatt mig i
genom hela mitt liv,
Sprid ut mig, låt mig splittras
när jag dör, när jag inte längre finns