Vet ni om att jag skäms. Jag skäms så otroligt mycket. Igår så klagade jag på halkan och att det inte gick att gå de vanliga promenaderna med hunden på grund av det.

Året om och i ur och skur får jag gå ut så mycket som jag själv bara vill. Ska det vara synd om mig för att jag fick stanna inne en enda dag? Nej, absolut inte!

Helt klart att det blir ett begär att få gå ute med hunden ett par gånger om dagen. Njuta av uteluft och naturen. Det är gratis rikedom av högsta kvalité.

Samtidigt så sitter det en stor procent av sjuka, gamla och handikappade inne. Fjättrade vid sina bostäder eller andra hem. Tittar ut och önskar hett om att få komma ut som förr i tiden.

Visst ska jag skämmas och det ordentligt.

Ingen personal ledig, inga pengar finns, inga anhöriga som har tiden för sin ofrivilligt bundna släkting. Ja, jag kan räkna upp hur många olika scenerier som helst.

Det enda dessa medmänniskor vill göra, är att få komma ut. Låta luften svepa över dem. Känna dofter, lyssna in olika ljud. Solens smek över deras kroppar. Sträcka ut tungan för att fånga in en snöflinga, ljummet regn som strilar fint och mjukt över deras kroppar osv.

En rättighet som alla våra medmänniskor bör få göra men som inte får göra det. Hur tänker samhället som vägrar alla dessa instängda människor detta, är för mig en gåta.

Jag skäms i alla fall för min klagan om att vara inne en enda dag av trehundrasextiofem dagar.

 20 februari 2017