Idag var en bedrövelsen dag. En dag sådan att jag knappt vågar tala - rädd för människorna. Idag var en sådan dag då alla mina "rädslor" gaddade ihop sig. Alla områden TABU-FÖRBJUDET OMRÅDE.

TOMHET är egentligen inte tomhet - det är de känslor Du talade om. Som jag inte kunde förmå mig till att säga - en slags resignation.
Sorg, vemod, ilska ( tyvärr alltid riktad mot mig själv)
Aldrig någon konstruktiv ilska. Ibland känner jag mig så förtvivlat ledsen, att jag inte vet vad jag ska göra med alla känslor. Idag var en sådan dag.

När jag säger att det känns som om jag förbrukat min ranson av ord, så känns det verkligen så.
Oförmögen att uttrycka i ord vad jag känner, tänker.
Ordet kan vara en vän, men också en fiende.

Att uttrycka en känsla i ord, exempelvis sorg,
när JAG ÄR I SORGENS LAND, det "kan" jag inte.
Det skulle vara att "förintas".

Känner mig nästan apatisk. Ändå hålls rädslan vid liv. Jag begriper det inte. I varje fall inte förnuftsmässigt.
Du ser, även i mitt sätt att skriva är jag splittrad.