Apelsinen har handskats av många händer
den har omslutits och rest
prissatts, stötts och åldrats
innan den hamnade här,
på sal 137

Där borrar en av människorna ner naglarna
mot fruktköttet som böjs upp med skalet
tillsammans mot tummen, Satan!
och människan gnuggar sitt öga

Den andra människan förnimmer citrusen
irritationen och satans-svedan
innan blödningen i hjärnan svämmar över
och fyller alla sinnen med stelnande järn

Människan med den halvätna apelsinen
sneglar mot sucken som nyss var
människa,
skrumpen och gulfärgad, snart förruttnad
likt skalet över det anonyma bordet

Det är som den aldrig har levt

Ändå går människan till fotändan av sängen
känner stanken från det som nu slutligt tömt
knäpper händerna strax under naveln
sänker ned sitt huvud och stillnar i tanken
Hon får inte glömma:
friluftsdagen, och apelsinen i sonens låda