Jag kan aldrig bestämma mig för om

Jag vill slita sönder tystnaden

Eller om jag vill behålla den för alltid

För det är så svårt att förhålla sig till något

Som både lockar och skrämmer på samma gång

Och det är inte tystnaden i sig som får mig att tveka

Utan det är oron att åter välja tystnadens språk

Bara sänka blicken och hoppas vara osynlig

Så kanske är det därför jag skriker inom mig

En desperat handling för att inte bli alltför destruktiv

Där det minst destruktiva är att välja tystnaden utåt

I ett sista försök att inte gå sönder totalt inombords