När jag var liten sa min mamma alltid att jag skulle vara en man, alltid vara stark.
Som en känslosam person lärde jag mig snabbt att ljuga, dölja mina känslor.
Några år senare såg jag min broder hänga i taket och det ända jag kunde höra var min mammas röst i mitt huvud "du måste vara stark" så jag fällde inte en tår den dagen, inte när någon såg. tre månader senare är min andra bror döende i sängen som stog 3 meter från min, överdos. Det ända jag kunde höra var min mammas röst "du måste vara stark".

Tiden passerade och sju år senare frågade hon mig varför jag alltid är så instängd, varför jag aldrig gråter eller bryr mig. Hon frågade varför jag inte var rädd när värst hus brann ner. Varför är den ända gången du visat mig något när låg inne på psykiatrin? Varför berättar du aldrig vem du är?

Den dagen svarade jag "du bad mig vara en man, du bad mig att alltid vara stark. det du sa åt upp mig, förändrade mig, och när det väl gick över var det redan försent. Det var försent för jag var redan han du kallat sinnessjuk."

Idag är jag glad för mitt förflutna, det fick mig inse att allt är ett skämt, allt är Olej att skratta och inget är att frukta. Allt är bara en humoristisk saga i rätt perspektiv. Men ibland saknar jag hon jag aldrig träffar, jag saknar hon som sa så tydligt "jag är rädd för vad du har blivit, jag klarar inte av att se dig längre". Ibland saknar jag min mamma