jag vet inte varför men varje kväll vaknar jag upp med minnet utav dig
det är inte starkt och tar inte överhanden
det är mer som rosmarin som bara smakar om man verkligen vet att det finns där
men ändå gömmer du dig under min hud
framträder bara i drömmar
eller när en sång kommer på radion
det är som en skugga till resten av livet
jag kan inte fånga dig men du går alltid bredvid mig men säger aldrig något
och när jag ser min spegelbild i fönsterrutan ser jag att något saknas
det är en subtil påminnelse om att det kunde funnits något mer
att vår kunde blivit sommar
att knoppar kunde slå ut till en midsommar
och lakan kunde varit smekningar och alarmet en kyss om morgonen
men skuggan kryper sakta tillbaka och låter mig gå vidare med mitt liv
låter mig äta frukost, gå till jobbet, träffa människor, skratta och ha middagar
(men ibland blandar någon i rosmarin och jag minns dig som ett stick i huden)