Baldulf strök de ljusa testarna ur ansiktet. Svetten dröp om ansiktet som hade han stoppat huvudet i en vattentunna. Höbossen fastnade i det blöta. Verkade dras till det som järn till kärleksmalm. Det var kladdigt och smutsigt men snart hade de hässjat allt hö. Det skulle inte dröja länge till slåttergillet.
Utmarken var platt. Lutade en aning åt bäcken i syd. På andra sidan fanns alla odlingar. De sträckte ut sig längs platta ytor. Klättrade i avsatser längs branter och på kullar. Snirklade sig fram mellan forntida stensättningar. Men på den här sidan ån togs hö. Baldulf hade varit med att slå gräset med lie. Det var nog nästan det roligaste arbetet, näst efter att ta stubbskottsskörden och lövtäkten så klart. Att hässja hö däremot. Han frustade i värmen. Ändå hade det bara varit varmt och soligt några dagar. Veckan innan hade de fått uppleva några varma dagar, men också några sjöblöta. Åskguden hade till och med ridit ut på sin vidunderliga åskfågel. Men vädertrollkarlarna hade lovat tillräckligt lite regn kommande vecka. De skulle hinna med höet.
Men jag kommer att ha gått under innan dess!
Kanske kunde han lura med sig Astna att näcka i ån framåt kvällen. Årstiden var så varm att de inte skulle frysa om de så badade mitt i natten. Solen skulle knappt gå ned ändå. Han fortsatte räfsa medan han lekte med tanken. Den fick honom att le trots svett och boss.
Vågar jag det?
Han prisade byns visaste gumma för krämerna han fick. Men också för musklerna som börjat svälla tack vare allt arbete han utförde på gården.
Om jag inte försöker får jag inget svar. Om jag försöker kanske jag får ett nej.
Å andra sidan kanske det är bättre att fråga och få ett nej, än att inte fråga men att jag då kanske hade fått ett ja…
Rivan drog ihop hö i högar stora nog att bära till hässjan. Det värkte nästan i magen. Det var inte lönt att bo i byn med ett nej hängande över sig resten av livet. Kanske han skulle sticka till stan om han fick ett nej. Han log återigen. Det fanns alltid lösningar.
”Kollar du till kossorna sedan?” sade Baldulfs far, Henning, då de vid ett tillfälle lade på hö på hässjan samtidigt.
”Visst. När då?”
Hans far satte den stora valkiga handen mot pannan och kisade mot solen. Såg sig sedan om. ”Vi gör en hässja till. Sedan kan du gå. Det är inte så mycket kvar här sedan.” Han spanade mot det närmsta dagsmärket. ”Vi gör snart kväll ändå.”
”Gött. Tack far!” Han var precis på väg bort igen då hans far kallade tillbaka honom. Såg honom djupt in i ögonen. Baldulf kände allt för väl igen den djupa rynkan mellan ögonbrynen.
”Baldulf. I år har jag förtroende nog för dig för att låta dig följa med och plocka bär och svamp till hösten.”
”Men far”, nästan skrattade Baldulf. ”Byn skulle aldrig låta oss!”
”Därför har jag alltid gått i lönndom.” Han log snett. Baldulf bara stirrade på honom. Far suckade. ”Varifrån tror du att vi har fått bär och svamp? Vi har inte köpt dem. Inte stulit dem.”
Baldulf lät blicken svepa över omgivningarna. I mitten låg byn. Tio gårdar som inte låg för nära varandra. Men inte heller för långt bort. Bra uppsikt över varandra och omgivningarna, men inte för mycket. Runt dem inägan, som genomkorsades av ån. Vårdträdet, den gamla eken som skymtade bakom kullarna. Gärdesgården runt inägan för att hålla djuren borta från slåtterängarna, åkrarna och odlingarna. Utanför utmarken, där djuren betade i skogen. Där byarna utförde sin stubbskottsskörd. Hamlade träd spridda både på inäga och i utmark. Skogsbeten där byinvånarna också jagade. Men längst bort. Järnviden. Storskogen. Djupt mörker och rå vildmark. Baldulf släppte inte Järnviden med blicken.
”Är det därför du försvinner ibland?”
Hans far följde hans blick. Skrockade. ”Tror du att jag tycker om att leva på rovor året om som resten av grannarna?”
”Men Järnviden är ju full av…” Baldulf tänkte på sagorna han vuxit upp med. Sagorna en del av hans fader berättat. Han avslutade inte meningen. Hans far förstod.
”Jag vet. Men jag går inte så långt in. Och det är värt det. Bara jag smyger med det. Jag vill inte att grannarna slutar byteshandla med oss eller något som straff. De skulle tycka att jag är förmer som plockar lingon och kantareller. Men jag vill ändå ha lingon och kantareller. Det vill din mor också. Därför smyger jag alltid. Den här gången får du följa med. Yppar du om det här till någon kan du dock räkna med att sötebrödsdagarna är slut. Jag vet att du älskar hallonsylt.”
”Är det ett hot?” log Baldulf.
”Det kan du ge dig på!” skrockade hans far och rufsade till honom i håret.

Solens värme höll på att mattas av fastän hon sken lika starkt som vid middag. Några flyn dansade i luften i ett moln. Solens strålar träffade dem så att ljuset i vingarna bröts i gyllene färger.
Baldulf kunde nästan inte tro att det var sant. Han hade lyckats övertala Astna att följa med och se till djuren så att inget rovdjur givit sig på dem. Fast det hade varit den lätta biten. Hur hade han fått badet i ån att låta som en bra idé? Men Astna var på.
”Jag har ändå så mycket boss i håret och i ansiktet”, hade hon fnittrat. ”Jag vill inte ens veta hur mycket som letat sig in innanför kläderna.”
De sprang nästan ned till ån, ivriga att bli av med höbosset. Ned i ravinen om vilken byns åkrar och ängar låg. Även om djuren nästan alltid betade på utmarken, gick det ibland får och getter i åns sluttningar, så vegetationen var sparsam ända ned till vattnet. Till och med vassen kunde gå åt.
”Tror du att det finns vatten nog att doppa sig?” undrade hon när de nästan kommit ned.
”Jag vet ett ställe som är lite uppdämt.” Han mötte hennes blå blick och log. ”Om du inte är rädd för att Näcken är där och väntar på dig! Eller kanske bäckahästen!” Han fnissade.
”Om de skulle vara där så skulle jag inte vara rädd! Visa mig!” Det kittlade i nedre delen av magen när hon log mot honom.
”Kom!” De skyndade sig uppströms ån. Bort från byn en bit. Baldulf brukade ofta bada i den lilla uppdämningen. Merendels rörde sig inget annat än djur där varför det var det perfekta stället att näcka på. Hur länge hade han inte tänkt att han skulle ta med Astna, byns vackraste jänta, hit? Fantasier nästan lika tydliga som om det skett på riktigt. Inför hans ögon. Olika versioner. Men de slutade alltid på samma sätt.
Men inte nu väl? Nu fick han väl vara glad att hon valt att bara vara med honom?
”Här är det!” De hade följt den porlande ån uppströms. Ravinen tycktes törstig tack vare sommarens värmebölja. Sista stegen hade de fått klättra uppför fördämningen. Nu bredde åns vatten ut sig framför deras fötter. Tillräckligt stor för några ungdomar att bada samtidigt. ”Det skall bli så skönt att bli av med allt boss!”
Han började snöra upp tunikan som låg slickad mot hans bröst.
”Hm, ja”, sade Astna dröjande. ”Lova att titta bort?”
”Ja om du tittar bort!” Hjärtat sjönk som en sten i bröstet men han vände ryggen till. Andades. Drog av sig kläderna. Lade dem i en hög på stranden. Utan att tänka sig för vände han blicken mot Astna för att säga något. Fick en glimt av blå ögon. Ett tonårsbröst. En svettblank prickig ryggtavla.
”Du lovade att inte titta!” skrattade hon.
”Det gjorde du med!” Han skrattade också. Skyndade sig ut i vattnet för att kyla av sig.
”Får du plats?” Astna fortsatte att skratta. Hon pressade händerna mot halsen så att brösten skyldes – frös hon? – men gjorde ingen ansats att dölja sin trekant. Han svalde hårt. Försökte att inte stirra men ville ändå se för att minnas. Vad svårt det var…
”Ja, kom, stå inte bara där! Där blir du inte av med smutsen.” Han doppade sig, nästan demonstrativt. Vattnet smekte bort höbossen och svetten. Han log. Händer grep tag i hans fötter för att kittla honom. Han bröt ytan. Frustade.
”Försöker du ta livet av mig?” skrattade han.
”Jag trodde att jag hade hittat potatis”, blinkade hon och doppade sig. Han skrattade ännu mer.
Vad livet är härligt.

De hade gått upp innan de rört upp alldeles för mycket bottenslam. Baldulf hade inte behövt lova något då de gick upp men hade bara sneglat lite på Astnas former när de klädde på sig. Han skulle överleva till nästa gång.
Måtte det komma en nästa gång!
”Usch, vi borde ha tagit med renare kläder först”, sade Astna med en min.
”Vi skulle ju kunna försöka ta oss hem osedda, utan kläder.” Han blinkade mot henne.
De hade pratat om allt möjligt när de under aftonsolen gick hemåt, och Baldulf insåg att han inte delade sina kamraters längtan att flytta in till stan. Livet som lantbrukare var inte dåligt. Han hade allt han kunde tänka sig här. Mitt under näsan.
Gudhjem är inget för mig.