fingrarna
möter
kall glasruta

det blir ringar
av imma
runtom

jag kan se
gårdsplanen
gråa vattenpölar
inhägnader

och barnen

när jag trycker luren
hårdare mot mitt öra
så att man inte bara

kan höra

utan känna
dina djupa
andetag

från andra sidan



för mina
torra läppar
sprack i förrgår

när de torkat upp
varenda tår
du lämnat här

där
där
och där

efter alla bråk
vi aldrig pratar
mer om

eftersom

vi låser in allt
i våra hjärtan
och låtsas som

att inget har hänt



innan vi säger

kom

vi gör som dom
som alla andra
och börjar om

ty

kärleken har
inget minne

utan allt
blir förlåtet
i kropp

i sinne

över atlanten
och genom en
knastrig telefonlinje