Direktör Niels Henningsen öppnar porten och stiger ut på Hammerichgade. Det är en strålande vacker vårdag och luften känns varm. Han går till höger mot Vesterbrogade som han efter en stunds väntan vid rött ljus korsar med raska steg. Direktören har ganska bråttom men tar sig ändå tid att stanna till vid pølsevagnen vid Helgolandsgade - han måste få något i magen innan det inbokade mötet på Eskildsgade. Beställer därför en pølse med bröd och en Jolly Cola som han snabbt intar på stående fot.

Efter att han kastat skräpet och gett tillbaka tomflaskan till den lätt överviktiga damen innanför luckan skyndar han in på Helgolandsgade som han följer fram till Istedgade, där han går till höger in på den beryktade prostitutionsgatan. Han passerar porrbutikerna, sexklubbarna och några rejält nedgångna gatflickor i trettioårsåldern utanför Mariakirken. Efter ett par minuter når han fram till Eskildsgade - som är uppkallad efter en biskop från 1100-talet. Gatan hette fram till början av 1900-talet Knudsgade och var främst känd för sina bordeller. När sådana blev i lag förbjudna år 1906 så bad gatans boende om ett namnbyte för att därmed försöka tvätta bort gatans tvivelaktiga renommé. Bordellerna är dock nu - i maj 1990 - sedan länge tillbaka och områdets rykte är solkigare än någonsin. Med den skillnaden att bordellerna numera kallas massagekliniker.

Direktör Henningsen går ungefär femtio meter på Eskildsgade innan han når fram till en anonym källardörr nedanför tre trappsteg. Han känner försiktigt på dörren. Den är olåst så han stiger på men är sedan tvungen att stanna upp en kort stund för att låta ögonen vänja sig vid det dunkla ljuset i källarrummet. Men snart urskiljer han en ordentligt överviktigt kvinna i femtioårsåldern som sitter vid ett skrivbord på vilket en anteckningsbok och en telefon är placerade. Hon önskar honom välkommen, han säger tack och förklarar att han bokat tid hos Trine. Kvinnan tittar i boken och frågar efter hans namn. "Mitt namn är Nielsen", svarar direktör Niels Henningsen. "Bra", mumlar kvinnan, reser sig upp och vaggar ut ur rummet.

Några minuter senare återvänder hon och förklarar att Trine strax blir ledig. Under tiden han väntar kanske han vill ha en kopp kaffe? Han tackar nej till erbjudandet och sätter sig ner i en sliten läderfåtölj. På ett bord i ett hörn står en videobandspelare och en liten tv. Den överviktiga kvinnan sätter på en porrfilm som omedelbart tilldrar sig direktör Henningsens intresse. Den visar hur en asiatisk kvinna blir påsatt av fyra män.

Fem minuter in i filmen passerar en arbetsklädd man genom rummet, förbi Henningsen och ut genom dörren. En kort stund senare står en ung kvinna framför honom. Brunt halvlångt hår, gröna ögon, fylliga läppar, stora bröst. Beskrivningen i annonsen i Ekstrabladet stämmer på pricken. Hon presenterar sig som Trine och frågar vad hon kan göra för honom. Han förklarar att han vill att hon ska binda honom hårt och lämna honom ensam i tjugo minuter för att sedan komma tillbaka, utdela några piskrapp och därefter ge honom en fransk avslutning.

"Det blir tusen kronor, tack", säger hon. Han reser sig upp, tar fram plånboken och överlämnar den begärda summan till Trine som tar emot pengarna. Sedan för hon in Henningsen i en korridor där hon pekar på en halvöppen dörr och säger: "Gå in där och vänta så kommer jag strax." Han lyder och kommer in i ett rum vars ena vägg helt täcks av speglar. På väggen mittemot finns ett andreaskors. I ett hörn står en brits och intill den en gynekologstol. På en hylla ligger ett tiotal olika piskor.

Direktör Niels Henningsen tar långsamt av sig sina kläder och lägger dem prydligt på britsen. Han darrar lätt av upphetsning och förväntan. Han ställer sig på knä och väntar.

Pernille Svendsen, alias Trine, stiger in i tortyrkammaren. Hennes kund har redan klätt av sig och ställt sig på knä. Det uppskattar hon eftersom hon inte gillar att behöva klä av kunder. Det blir för intimt.

Hon granskar honom där han hukar i all sin patetiska nakenhet. Han är drygt femtio, blek och otränad, med dallrande isterbuk. Och med den inte direkt välväxta tissemanden som ett litet och löjeväckande utropstecken mitt i eländet.

Direktör Henningsen lyfter försiktigt blicken mot den unga kvinnan. Hennes lockande former är halvt dolda, halvt framhävda av den minst sagt porriga röda korsetten. Han fäster blicken på hennes minimala trosor. Undrar om hon börjar bli upphetsad. Själv är han liderlig som aldrig förr.

Pernille beordrar kunden att resa sig upp och gå och ställa sig vid de två grova kedjor som är angjorda dels i taket dels i golvet, i mitten av rummet. Efter att han lytt ordern går hon utan ytterligare ord fram och fäster handfängsel runt hans handleder och dessa handfängsel låser hon sedan fast i kedjorna. Därefter sätter hon sig på huk framför honom, samtidigt som hon håller andan - på så här nära håll luktar han inte precis ljuvligt, nämligen. Kring hans håriga anklar spänner hon två kraftiga läderremmar som hon fastgör i kedjorna med två bastanta karbidhakar. Sedan lämnar hon utan ett ord rummet.

När hon drygt tjugo minuter senare återvänder har han fortfarande stånd. Han ler ett fånigt leende och säger: "Välkommen tillbaka, mistress. Väntan har varit härlig!" Hon förstår att han förväntansfullt längtar efter några klatschar med piskan och att få känna hennes varma läppar kring picken. Men hon har andra planer.

Med begynnande oro upptäcker direktör Henningsen att Trine bär med sig ett slags elaggregat med en lång, tunn kabel vars koppartråd är i ena änden frilagd. Hon har också tagit med en plåtburk som hon med elak blick skakar framför honom. Av ljudet att döma innehåller burken nålar.

Men för... Han som är livrädd både för elström och nålar... Med en röst som inte alls låter så karsk som han avsett säger han: "Vad är nu detta? Detta har vi inte avtalat!" Istället för att svara börjar hon nynna på Cyndi Laupers hitlåt "Girls just wanna have fun".

"Släpp genast loss mig!" beordrar han med tillkämpat bestämd stämma. Hon svarar inte. Han hotar med att skrika på hjälp. Med iskall röst säger hon att rummet är ljudisolerat. Då börjar han gråta. "Snälla, släpp loss mig!"

Med ett njutningsfullt leende säger hon: "Och hur mycket tycker du att det skulle vara värt?" Han nickar i riktning mot byxorna på britsen och säger med tunn röst: "I min plånbok finns ungefär fyratusen. Du kan ta det! Och du får naturligtvis också behålla tusenlappen som du redan fått!"

"Naturligtvis", säger hon och går fram till britsen. Hon plockar fram hans plånbok och räknar pengarna. Fyratusen tvåhundrafemtio. Sedan tar hon fram hans legitimation, granskar den och säger hånfullt: "Tack så mycket, herr Niels Henningsen!" Sedan slänger hon plånbok och legitimation på britsen, låser upp hans handbojor och lämnar rummet med orden: "Jag antar att du hittar ut själv."

Trots tårade ögon och fumliga fingrar lyckas direktör Henningsen så småningom lossa remmarna från sina anklar. Förbannande det förbannade ludret klär han hastigt på sig. För några sekunder överväger han både polisanmälan och tips till socialförvaltningen. Det är ju förbjudet att sälja sex, men inte att köpa och skulle det vara så att Trine råkar vara mamma så kan hon förlora sitt barn om det sociala får veta att hon är prostituerad. Vore rätt åt henne, tycker Niels Henningsen.

Men så sansar han sig. Inser att han har mer att förlora än att vinna på att anmäla. Han skulle ju bli till åtlöje om detta kom ut. Och fick hans hustru veta att han springer till massageflickor så skulle han vara riktigt illa ute. Så han biter ihop, rättar till sina kläder och skyndar ut ur rummet, genom korridoren och förbi den feta kvinnan vid skrivbordet. Hon säger något som han inte uppfattar. Han vänder ryggen mot henne och fräser: "Luder! Ni är inte kloka på det här förbannade stället!"

Sedan försvinner han ut genom dörren och smäller hårt igen den bakom sig. Hit kommer han aldrig mer.