På en översnöad bänk vid Storsjöns isbelagda strand
Sitter en gammal dam och ser ut över det grå landskapet

Hon tänker på alla de vänner som inte längre finns kvar
Och alla de minnen från åren som gått

I den halvslutna handen håller hon en sprucken spegel 
Ett minne från mannen som blev hennes trygghet i livet

Nu finns han inte där vid hennes sida på den snöiga bänken
Men spegeln han gav som ett bevis på sin kärlek är kvar

Och var gång hon ser in i det spruckna glasets djup
Så möter hon sin älskades blick där på andra sidan

Och medan solen tränger fram genom molnen 
Sjunker hennes hand ner i knät och spegeln landar i snön

På en översnöad bänk vid Storsjöns isbelagda strand
Har den gamla damen precis fått återse sin älskade

Ty kvar på bänken finns endast ett skal och den trasiga spegeln

Men bland solens värmande strålar lyser nu en gammal dam
I famnen hos sin älskade hon återfunnit sin kärlek och trygghet