Det är som att ett vidrigt och stort monster kommit in i min familj och trasat sönder allt av värde. Allt är i spillror. Huset är numera som en schablon, en ram, en kuliss. Alla likheter finns kvar men det är något som är fel. Ungefär son i Interstellar när huvudpersonen får träffa sin dotter men hon är inte längre 12 år gammal utan över 100. Familjen ligger där som flickan i Interstellar, på dödsbädden. Det hänger en tung och gråtmild sorg i luften. Något håller på att förändras. Något håller på att dö. Något håller på att födas. Men jag blir så förvirrad. Nu finns det inte längre någon utväg. Det är dags att åka hem igen.