Hon startar Volvon och rullar ut från parkeringsplatsen. Fäller ner solskyddet för ljuset är intensivt. Vägen ligger öde. Det är tidigt och hon har god tid på sig. Kopplar på radion. Kent Finell pratar om lördagens seger i Brighton för Abba och Waterloo. Hon bryr sig inte. Är inte det minsta intresserad av eurovisionsschlagerfestivalen. Har inte ens någon tv därhemma. Kopplar över till P2 och Schuberts andra pianotrio.

Ute på ett fält står en hjort. En silhuett i morgondiset.

Telefonstolparna vid vägens kant är en rytm, ett partitur.

Telefontrådarna notlinjer.

En pilgrimsfalk sitter på en av stolparna. Oväntat.
Falco peregrinus.
Hon har läst att det endast finns 15 häckande par kvar i Sverige.

Tycker sig se en man i ett skogsbryn. Bilden är tunn och genomskinlig.

Hon passerar en olycksplats. Ett bilvrak. En kvinna på marken, på asfalten. Hon vinkas vidare av en konstapel. Möter hans blick när bilen passerar.

Hon minns en dröm. En näckros omsluten av vatten.
En långsam flytande rörelse i cirklar.

Plötsligt inser hon att hon glömt vart hon var på väg.

Ser en avtagsväg som leder till en kyrka med frost på taket.
Hon kör dit.

Tre korpar lyfter från kyrktaket.
Hon tänker att de bärs av en osynlig röst,
styrs av en tyst klockklang.

När hon parkerat Volvon tar hon av sig jumpern,
behån, kjolen, underkjolen, trosorna och skorna.

Stiger naken ur bilen. Känner grusets relief mot fötterna.
Kylan mot huden. Träder genom en tunn hinna.

Som ett inträde eller ett utträde.

Korparna cirklar kring kyrkan.

Porten står öppen så hon stiger in.

Ett magiskt ljus kring altartavlan.

Det går en svag vind genom kyrkan.

Orgelpiporna vibrerar lätt.

Hon tänker att så kan Guds röst låta. Enkel, oansenlig.
Talande ett språk obegripligt för människor.
Hon lägger sig ner på det kalla stengolvet.

Det magiska ljuset kommer närmare.
Hon omsluts av ett milt ljussken. Ett ljus utan skuggor.