Nittonhundratolv
Vindöga (och horisonten famnar dina utsikter)vindöga, vindöga, känner du hur vinden drar i rutorna hur virvlar av luft kryper in i huskroppar
blåser liv i allt som somnat
barnen niger på barnhemstrappan andra blickar genom stängslet genom allt som är omgärdat av snålblåst och barndomskuling
Hamnen en promenad därifrån som de knappt minns
Senare lyser deras ögon som reflexer i natten fönster öppnas mot omvärlden och blickar längtande ut därifrån
vattenpölarna saknar sitt plask och muren tittar oseende på deras längtan
vet du, gatan intill har höga
hängrännan är fylld av kyligt regnvatten som sipprar ner i deras skor när de väntar på sin tur
porslinet är någon annans nu
själva får de äta ur lånade bleck och skedarna skrapar hungrigt även sedan allas fat är tömda; förningen räckte inte längre än halvvägs
hur dagar ändå kan bli till år är dem förunderligt
flisor av hunger sammanfogas till en mosaik
ingenstans en trygg vuxenfamn men de har varandra
några år senare ska de blicka ut över havet vid hamnen och se hur horisonten famnar deras utsikter
© Birgitta Wäppling, 9 mars 2017
Fri vers
(Fri form)
av
© Birgitta Wäppling
Läst 312 gånger och applåderad av 3 personer Publicerad 2017-03-09 18:24
|
Nästa text
Föregående © Birgitta Wäppling |