Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
Nittonhundratolv


Vindöga (och horisonten famnar dina utsikter)

vindöga, vindöga, känner du hur vinden drar i rutorna

hur virvlar av luft kryper in

i huskroppar

 

blåser liv i allt som somnat

 

barnen niger på barnhemstrappan

andra blickar genom stängslet

genom allt som är omgärdat av snålblåst och barndomskuling

 

Hamnen en promenad därifrån som de knappt minns

 

Senare lyser deras ögon som reflexer i natten

fönster öppnas mot omvärlden och blickar längtande ut därifrån

 

vattenpölarna saknar sitt plask

och muren tittar oseende på deras längtan

 

vet du,

gatan intill har höga
trösklar

för höga för barnen att kliva över

 

hängrännan är fylld av kyligt regnvatten

som sipprar ner i deras skor när de väntar på sin tur

 

porslinet är någon annans nu

 

själva får de äta ur lånade bleck 

och skedarna skrapar hungrigt

även sedan allas fat är tömda;

förningen räckte inte längre

än halvvägs

 

hur dagar ändå kan bli till år

är dem förunderligt

 

flisor av hunger sammanfogas till en mosaik
som rister inombords

 

ingenstans en trygg vuxenfamn

men de har varandra

 

några år senare ska de blicka ut över havet vid hamnen

och se hur horisonten famnar

deras utsikter

 

 

© Birgitta Wäppling, 9 mars 2017

 

 




Fri vers (Fri form) av © Birgitta Wäppling VIP
Läst 312 gånger och applåderad av 3 personer
Publicerad 2017-03-09 18:24



Bookmark and Share


  walborg
En gripande bild i få ord
2017-03-09
  > Nästa text
< Föregående

© Birgitta Wäppling VIP