Här vill jag hänge mig åt den doftexplosion som Nikodemos kryddor öppnar upp för. Miljön är korset nära trädgården och i trädgården en grav. Det är bara Johannesevangeliet som uttryckligen nämner Nikodemos med kryddorna myrra och aloe. Övriga evangelier berättar om kvinnor som såg graven och hur hans kropp lades där, hur de gjorde i ordning välluktande kryddor och oljor, som de hade med sig när de i gryningen gick för att se till graven.

Endast Nikodemos är utvald att rent kroppsligt komma nära för att ge kryddoft åt Jesus nedstigning. Det gamla förbundets son lämnar över hela det assimilerade språket i doftkoncentrat. Det är också bara Johannesevangeliet som nämner trädgården och trädgårdsvakten. Hur kan det komma sig att dessa berättelser skiljer sig åt så markant?

Johannesevangeliets författare vill något med sin berättelse, så ser jag det. Han vill ge associationer via doft och trädgårdslyrik. Det är den erotiska klangvärlden som blottas när aloe och myrra får flöda. Nyfödelsen av vatten och Ande har också en dimension av väldoft. Höga Visan som beskriver kvinnan som ”trädgårdens källa” levererar också bilden ”myrraberget, välluktens kulle” för hennes kön. Här öppnas associationer till alla de kullar och höjder som förknippas med avgudadyrkan i Gamla testamentets religionskrig. Men nu var det väldoft som gällde. Nikodemos kryddblandning finns nämnd i Höga Visan alldeles innan källan med friskt vatten och den lägger spår in i åtråns värld.