Koltrasten
med en sång svart som natten
andas till i gryningstonen
vädrets prassel i löven
vindens tassande steg
möter fågelsymfonin
för en enda liten koltrast
eller så många tillsammans
helt nummerlöst.

Åh du!

Så skönt och förfärligt
att så mycket vackert
att så mycket sorgset
bara kan få finnas
här i världen.

Nu sitter en ensam koltrast
på toppen av världen
över kanten av huset
på grenen i trädet
och dansar i vinden
till näbbarnas eviga frågor
med livsharmonin
hos den sotiga koltrastens
första gryningsång
alltför nära midnattstimman
och skogens dimsvepta träd.

Som en visdomsstjärna
högst upp i ett träd
dansar fram livets julspel mitt i juli
när näbbarna spelar oss ett spratt
nästan onåbart för sinnet.

Står högt över alla saker
som en kyrkotupp.

Det var bara en koltrast.
Så melankoliskt den börjar
och snabbt den slutar
först en gång om dagen
sen om natten.

I en sång av fröjd och nöd.

Den spricker ut
i evig skönhet
och gryningstårar.

När du hör denna sången
så vet du
att något ska något hända.

Men vad?
Bara koltrasten vet.

Bara i den svartaste sången
om natten
kan man känna vad...

För slags saker
som rör sig och kryper närmre
för varje dag
med livets signaler
och tysta frågor
i koltraststången...

Så långsamt som natten.
Så snabbt som en dag.
Så långsamt som hela livet.

I en enda koltrastsång.