Vi drömmer, lutade mot trappräcket.
Trots att ingenting är som det verkar
och allting är precis som det är. 

Trots att sången glömt Sångaren
– inte en, inte två –
flödar den omöjliga symfonin. 

Kompositören sjunger vidare
i väntan på att tonerna ska inse
att de är otänkbara. Här finns Ingen.