På stäppen levde man
i ständig skräck för tatarerna.
Man lyssnade efter hovar
som fick åkrarna att skälva
och katterna att gömma sig.

Den sommaren föll ett ihärdigt regn
som trummade på taken
så att man inte hörde när de kom.
Plötsligt klev de bara in i stugorna.

Men de varken mördade eller brände.
De hade redan erövrat landet.
Efter att ha ätit vad om fanns på spisarna
red de vidare mot nya länder.

Då tittade solen fram.
För första gången på mycket länge
log horisonten mot människorna
som bodde på slätten.