Du människoson!
Du insnöande son
du töande dotter
av kött ben och blod.

O du människoson!
Vet du inte
att du är genomforsad
till två tredjedelar
med världens alla floder?

Förstår du inte
hur du alltid smälter
faller sönder
mer och mer
nedåt nedåt
mot dina egna rötter
tillbaka till dina fötter
rakt ner i marken
i solens sorgepölar
vårens glädjefloder
havets månskensvaggor
solskenstårar över huden
som dunstar av
din hud av snö
du snöiga gubbe
som trillade runt
halvt nedsmält (till hav)
halvt frusen fast (till ett berg)
du försöker alltid
ta dig samman
du är för alltid
en vårvintergubbe
en snöig töig gubbe
fångad mitt i våren.
Smälter ner
för varje steg
när du sträcker dig ut
när du samlar in
mer vatten minus frost
till livets spackel
igen och igen
för att bara
vilja hålla dig samman
lyckas samla in
din kropp igen
till snö och kvicksands-jord
till gubben syd&nord

En golem
packad utav snö
här driver runt
det kunde vara en människa
som ständigt smälter
eller torkar bort
långt ute i solen
år efter säsång
med solskensbrillor
på frusen morotsnäsa
med det blekaste av skinn

Hela världen blir till
ökenvidderna
och hav av is
för varje människa
omognad jordgubbe
för varje gubbe eller gumma
av snö och köld
eld mot frost
plus vatten gånger jord
när du samlade in
dina femte element
för att inte smälta bort helt
för att inte frysa fast
för att kunna vara
både mjuk och hård
som packad is
mot nyfallen snö
en packad åsna
och snödrivors figurer
gjorda med eldar och pinnar
som snöbollskrigen
alla lätta tunga hårda
med snöbitar
nästan smältande molntussar
igenom luften
dom mera liknade duvor
på flykt
och med hemligt brev
i sin snöiga näbb
som levererar svaret
(om nästan allt)
till Noak och Blåskägg
om våren har kommit
om kontinenterna kan hålla
(för foten och tanken)
eller ligger långt under vatten

ännu något år

och ännu en dag