myndighetsblicken
genomborrar henne
maktmunnen rör sig

rummet vibrerar av förakt och unken kvinnosyn

likgiltig uniformskvinna
bakom stort skrivbord av ek

tycks ha glömt

att också hon
är kvinna

ensam ung kvinna mittemot
hopkrupen
i besöksstolen
stum

minnet sviker

också
henne

vi kan inte hitta dem om du inte samarbetar

du
måste
minnas

vad som hände?

i detalj
otåligheten lyser igenom
rösten irriterad

och hon går igenom allt
förtvivlat
försöker hon minnas

och allt är ett töcken
flyter ihop
och hon vill bara försvinna
men inget av detta uppfattar uniformskvinnan

försöker du ens?

rösten högre
studsar runt i hennes huvud

sjukhusets automatdörrar som öppnas i ultrarapid
de älskades upprivna silhuetter
förtvivlan i deras ögon
iskallt stål mot vit hud
blickar vänds bort

allt går på repeat inom henne
filmen tar inte slut

den vita golfen

rösterna som hetsade
de ansiktslösa ansiktena

en lugnande tablett på hennes tunga
något att sova på
det blir bäst så

hon orkar inte mer

och hon stänger av

refuserad
av oseende ögon

som om det inte var nog med det som hänt

skändad igen
som ett skadesjutet djur
sitter hon där blottad ordlös

skammen
lägrar också den
hennes kropp

inte längre hennes egen

att just hon
skulle ställa till det
var så klart

så jävla korkat
svarttaxi ensam mitt i natten
så skyll dig själv

dömd på förhand
och hon vet

kroppen minns mer än hon själv
kroppen minns allt

© Maria Marängsviss, 20 mars 2017