I ett lakan av tid, full av orenhet och osanning,
är jag en ond skärva i berget.
Jag har ingen som väntar
på mig och min sorg.

Detta är oförståelsens förväntan.
Inget kan med rätt förnärma min värld och åverkan.

Jag är mitt eget barn
och jag har lett mig till denna lärdom.
Jag är det som fattas
mellan mina behov och min undsättning.

*

Mina bebodda tankar arbetar morgonen född.
Huset mitt har dolda, inbyggda, overksamheter.
Jag vet att alla nätter, och alla tågen, ser mig.

När formen pressats igenom vad som kommer
tar tiden en paus i sin återläsning av dagen.
På evigt hjärta förnekar den alla mina lögner.

Men om jag ser på vår förmåga,
våra behag och vår ordning,
och handlar såsom jag är väckt, och hör,
så kan jag återkalla människans hjärta.

Om goda befallningar är mina verk
(eller snarare: att inte säga emot,
utan lyssna på försyn och ära)
så kom ändå ihåg, det finns godare.
Inga rådgivare är bättre än vad du är till för.
Men som avkomma till föraktare av klokhet
är du, på evigt hjärta, alltid sedd av insikterna.

På Den ytan,
dess hårda skinn,
dess bestämda hy,
skapas Det,
och där skapades Du.
I två delar. Den ena
delen rann
rakt ner, upp och ut
i tiden,
i det
omvandlande,
medan andra delen,
det andra Du,
är kvar
i skapelsen
och observerar
från
överallt.