Tröttheten var så att ge henne, med havets modiga hand.
Vågor av eftermiddagar nådde fram till smaken av sten.
Som blodiga änklingar samlade vi våra liv och tillstånd.
Vi åt med en drottning från livets fat av räfflade ostron.

Huvud manade oss att hålla benen innanför rustningen.
Vi var först att köra in knivarna i den odödliga åskan.
Det kom att kosta oss vattnet, och vår förtvivlan tillbaka.
Det vikta köttet pekade ned, och vi fick äta århundraden.

Vi funderade om tidpunkten, om dess trädgård och doft,
om det rivna bladet, livmoderlunchen vi just serverats,
om vad som spände och skrapade innanför fruktskalen,
om en frigivning och spridning av mänsklighetens risk.