En hov som en smal nymåne
och nästan rund.
En fransk art nouveau målning på glas
som väntar på dörren, trumpeten höjd
över våran kalla cirkulerande öken och
dörren in, ut.

Vi är fångar, i systemet i köerna som
omsluter oss när vi dansar.
På en scen, ett klibbigt golv
som ingen vill städa, alla tvingas städa.
En nymåne vänd 90 grader som
en clowns ledsna leende.
Han vet att barn växer upp och
kommer behöva konkurrera, kanske
på en clown-arbetsmarknad eller
som professionella dansare med utslitna kroppar
vid 35.
Kanske som en snabbmatsarbetare med så
många pass att hon aldrig bara får leva.

Tillbaka i öknen, den tunna, sköra strimman
mustang hov mot en namnes okännande motor.
Endast det som förfaller kan vara härfifrån.
I grottan så lägger han mig i sina armar
drick ambrosiat, min kära,
rädda ett släkte!
Melon i mina händer, full av kärnor, liv
och annat kladdigt innanmäte tvättas genom eld,
eller hushållspapper med Chuck Norris på.
Jag vet inte vem han är, det enda jag vet
överhuvudtaget är det naturliga i
upphävandet av döden genom sång

Sedan stod vi där som vilka medborgare som helst: hela, rena
med två barn, mamma och pappa
och fyra par blanka skor.
Ändå var våra blickar tomma
och kommunikation omöjlig,
kanske var det det som gjorts oss mänskliga.