Vi klättrar allt högre i vintereken

låter all barndoms brus och dofter få erinras inombords

spritter till

av hågkomsters eget

vindlande nu

så grenslar vi trädets grenar

och lövverket återger dina ord i vinden

det är samma plats där ljuset möter himlen

och stannfåglarna dröjer

Vindpinade utlöpare i bergekens sköte

ännu omgivna av sommarens lövverk

det är här dina anekdoter vidgas och fördjupas

sällan har de magra markerna hört sina löv vissla i vinden

såsom nu

senare ska vi blicka upp mot grenklykan

känna lövverkets fukt mot våra kinder

aldrig har kustlandskapet bevittnat ett sådant drama

som när molnen åser dina läppars berättelse

och återspeglar legenden

          i dess ymniga märg

© Birgitta Wäppling, 26 mars 2017