Vi kan inte bara sitta här och se hur
barndomens blommor vissnar och dör
inför våra ögon allteftersom barndomen går
över i allvar

Rosenknoppen brister och livet börjar
samla kraft och vi rör
lekande lätt våra sköra kroppar
i solskenet
Våra tunna blad är allt som inte håller oss
tillbaka

Vi växer, slår ut, står i vår fulla
prakt
Solen smeker vår kulörta hy och vi
andas
på riktigt
sprider vårt liv över dal och äng
och aldrig
nej aldrig
ska vi vissna

Är det ändå inte sant som man säger
vi börjar dö den sekund vi föds
vi offrar våra nätter för att
böja oss och stå i livets och
f-e-s-t-l-i-g-h-e-t-e-r-n-a-s köer
när allt vi vill göra är
födas
sova
och dö

Vi kan inte bara sitta här och se hur
rosenknoppen brister
vi växer
vi offrar våra nätter
och dör
Men vi ska aldrig vissna
vi ska aldrig bli så som
Salikons