I stridens hetta hördes sång
men ingen visste på en gång
vem skalden var och vem som gjort musiken
En sårad själ som sjöng så trött
ett stycke skälvande och sprött
om brustenhet, så sorgsen och besviken
Halleluja Halleluja Halleluja Halleluja

Så mycken död, så mången strid
Så kort ett liv, så lite tid
Att leva mitt i skönheten och ljuset
Den trötte kungen skrev en sång
om hur han hade trott en gång
att kärlek kunde mota bort allt fruset
Halleluja Halleluja Halleluja Halleluja

Han hade trott på Herrens bud
Han hade kämpat för sin Gud
Han hade sagt sitt brustna Halleluja
Han hade inte mer att ge
Han hade redan slutat be
Nu sjöng och grät han tyst sitt Halleluja
Halleluja Halleluja Halleluja Halleluja

Det var en gång för länge sen
men berättelsen den lever än
om kungens sång i stridens vilda hetta
Han stod där i sin slitna skrud
Och sjöng för att få svar från Gud
Om kriget nånsin kunde va’ det rätta
Halleluja Halleluja Halleluja Halleluja...

...Han tvivlade, fick inget svar
och frågan hänger ännu kvar
ett brustet rop om vad som är det rätta ...
Halleluja Halleluja Halleluja Halleluja