Anders stiger av bussen vid konserthuset. Han är drygt femtio år - befinner sig alltså på vad som förr brukade kallas livets middagshöjd. Månaden är mars och det är den första riktigt varma vårdagen. Han har just börjat gå mot konsertlokalen då en ung man med en liten lapp i handen kommer fram till honom och på bruten engelska ber om hjälp. Anders befarar att det är en tiggare, vilket skulle vara jobbigt eftersom han inte har något att ge, men när han tittar på lappen står där ingenting om någon fattig familj i Rumänien - bara namnet på torget framför konserthuset. Anders pekar i riktning mot den öppna platsen och skyndar sedan på sina steg. Vid denna konsert är platserna för ovanlighetens skull onumrerade och han vill därför naturligtvis ha en så bra plats som möjligt på parkett och för en gångs skull slippa sitta i ett hörn på övre balkong.

Från att tidigare i sitt liv inte varit särskilt kulturellt intresserad har han på senare år alltmer upptäckt tjusningen med klassisk musik, opera, teater och balett. Till exempel besöker han så ofta som möjligt den lokala symfoniorkesterns konserter. Visserligen har han det som varande sjukpensionär inte allt för fett, men han försöker i möjligaste mån prioritera kulturella evenemang. Och om man inte tvunget tycker att man måste sitta på parkett så behöver biljetten inte bli så dyr.

Denna gång är det dock inte proffsmusiker som ska framträda utan elever från kommunens kulturskola - det vill säga barn i grundskoleåldern. För en månad sedan upptäckte han annonsen för deras vårkonsert och tänkte att det kunde vara roligt att gå på. Han har själv inte några barn och har därför aldrig tyckt sig ha någon anledning att bevista den sortens evenemang. Men av någon anledning kändes denna konsert intressant - som en kul grej.

Familj har han som sagt aldrig skaffat. Den tid i livet som andra använder till att få barn och uppfostra dem var han själv fullt upptagen med att mentalt försöka hålla näsan över vattenytan, vilket han inte alltid lyckades med. Så småningom konstaterades det att han hade Aspergers syndrom och även om det i och för sig finns en och annan person med den problematiken som klarar av kärleksförhållanden och att bilda familj så har det inte varit så för Anders. Och hur som helst så har anbuden inte precis haglat.

Men han minns en tjej - Eva. Hon tyckte om honom och han tyckte om henne mer än han förstod då. Hon ville gifta sig och få barn - det ville inte han eftersom han insåg att han skulle ha blivit en katastrof som förälder. Han var omogen och kunde knappt ta hand om sig själv - fortfarande beroende av sina egna föräldrar. Så han och Eva gled isär.

Sista gången de träffades var en decemberkväll. De hade inte setts på flera månader. Hon hade kastat en snöboll på hans vardagsrumsfönster eftersom han inte hade någon porttelefon och han hade gått ner och öppnat. Sedan hade de älskat utan att skydda sig. Och ibland har han lekt med tanken att det kanske blev ett barn - att Eva medvetet såg till att bli gravid och sedan födde en son eller dotter utan att berätta det för honom. Barnet skulle i så fall vara i början av trettioårsåldern nu. Ibland, speciellt på senare år, har han önskat att det faktiskt blev ett barn den gången. Vad nu det skulle göra för skillnad. Ett barn som man inte vet att man har är ju i praktiken det samma som att inte ha något barn.

Efter att ha lämnat sin jacka i garderoben och köat en stund framför Dörr A kommer han in i salongen som redan börjar bli fullsatt. Dock hittar han en hyfsad plats längst ut i en rad inte alltför långt från scenen. Så småningom börjar föreställningen med att en medelålders kvinna säger några välkomnande ord. Därefter följer en rad musik- och dansnummer. Musikstilarna varierar - klassiskt, jazz och pop. Även en gammal låt av hårdrockaren Ozzy Osbourne framförs - av rockband och stråkar.

Musikstyckena låter överlag förvånansvärt bra, även om en och annan ton ibland kanske inte blir helt rätt. Men Anders tänker att om han varit förälder till någon av de uppträdande så hade han känt sig stolt.

Ungefär femtio minuter in konserten reser sig plötsligt minst hundra blockflöjtsbeväpnade ungar i lågstadieåldern upp i salongen och deras spröda men samtidigt starka toner fyller konsertsalen. De lämnar spelande sina platser och strömmar upp på scenen. För en kort sekund är det en flöjt som överröstar de andra. En lätt sprucken ton som letar sig fram till Anders och skär ett hål i hans bröst, öppnar en dörr som alltid varit stängd.

Anders upptäcker till sin förvåning att hans ögon tåras. Han som aldrig brukar gråta. Inte för att det skulle vara fel. Snacket om att riktiga män inte bölar har han alltid funnit löjeväckande. Men ändå har han sällan lipat. Det har ofta gått år mellan gångerna. Han har tänkt på det som att han helt enkelt inte haft det behovet. Att han haft andra sätt att hantera sina känslor. Men nu strömmar salt vatten utmed hans kinder.

Dörren i hans bröst står på vid gavel och ut strömmar tomhet. Ut strömmar saknaden av att aldrig ha fått hålla ett nyfött barn i sin famn. Saknaden av att aldrig ha fått se någon ta sina allra första steg. Avsaknaden av barnteckningar ritade från hjärtat. Avsaknaden av fula slipsar och strumpor på fars dag. Avsaknaden av att verkligen ha betytt något för någon.

Och genom hans huvud strömmar dagar. Otaliga dagar. Julaftnar och födelsedagar då han köpt presenter till sig själv för att ingen annan gjort det och intalat sig själv att det ändå var bäst så eftersom han på så sätt garanterat fick de saker han önskade sig. Tomma dagar då ingen ringde. Och tårarna rinner.

Föreställningens tre sista nummer passerar i ett töcken medan det salta vattnet strömmar. Efteråt är han bland de första som lämnar salongen. Han skyndar in på herrtoaletten för att vara först och kunna tvätta av sitt ansikte utan publik. Det är inte så att han skäms, men det är privat. Han vill vara ifred.

När han så småningom lämnat konserthuset och kommit fram till busshållplatsen så står en tjej i femtonårsåldern utanför busskuren. Långt hår, skinnjacka och över axeln ett violinfodral. Troligen en av dem som nyss stått på scenen. Han känner starkt att han vill säga något till henne. Tacka för konserten eller ännu hellre fråga om hon inte vill bli hans dotter eftersom han dessvärre inte har någon sådan, vad han vet. Men han låter bli. Folk har blivit tvångsomhändertagna för mindre. Han stiger på bussen istället. Allt känns annorlunda. Han vet inte om något blivit helt eller om något gått ohjälpligt sönder. Han vet bara att allt är annorlunda.