Hur förhåller sig det oförställda till sin motsats, det medvetet sökta och arrangerade? Kanske som motiven i den svenske fotografen Lennart Nilssons fotoserie "Ett liv blir till", på Fotografiska, förhåller sig till den franske fotografen Patric Demarcheliers mode fotografier, som utgör en del av hans utställning "Luminère", också på Fotografiska. De två utställningarna tar upp hela den nedre våningen, men det är först i den sista och innersta salen som jag möter Nilssons bilder i något som minner om ett sakralt rum; stilla, men vibrerande av liv.

Nilssons bilder är självklart arrangerade vad gäller motiv och utformning och i så motto, förställda. Konceptionens olika stadier saknar, vad jag vet, denna förmåga till medvetet uttryck; i vilken mån den alls kan reflektera över sig självt och sin omgivning utgör kanske en av den medicinska forskningens nuvarande frontlinjer. Det är väl rimligt att anta att medvetande föregår förställning.

Reklamens visualiseringar av mode försöker ofta skapa en illusion av rörelse, puls och flykt, men i några av Demarcheliers modefotografier i de första salarna verkar ansatsen vara att uppnå en hög grad av stilisering; de slutna ansiktena och rigida poserna som en medvetet anlagd mask. Eller är "attityd" en vidare term som öppnar upp och bättre beskriver fotografens och modellens ansats till förställning? "Masken", i den mån vi tänker i de banorna, kan då tjäna som metafor för "attityd", och dess konnotationer och associativa betydelser.

Är masken en överlevnadsstrategi, ett spektrum som bryter ner tillvaron i hanterbara företeelser och begrepp; alltifrån den liturgiska, som ett sätt att bli del av en andlig sfär och närma sig det gudomliga, över teaterns, som en nyckel in i det mänskliga psykets intrikata och komplexa manifestationer, till de mer eller mindre medvetna gestaltningar som konstituerar min vardag? "Masken" som metafor för mitt sätt att förhålla mig till min omgivning kan tyckas alltför rigid för att spegla människans rika och till synes obegränsade väsen, men som gränssnitt till denna rymd och dess potential för nya och oväntade sätt att se på och tolka världen fyller den kanske sin roll.

Det omedvetna livet, det ofödda, förhåller sig till mig genom att bara vara, något jag inte kan närma mig och relatera till annat än genom att förställa mig själv; omvandla motivet i min lins och läsa in det i min egen begrepps-och erfarenhetsvärld. I det innersta rummet, ställd inför Lennart Nilssons bilder, blir jag del av dess omedvetna, eller om det blir en del av mig, och oförställd och förställd erfarenhet blir oskiljaktiga; "konceptionen" och jag blir ett.

------------------------------------------------------------------

(Jag så dessa två utställningar den 9:e mars i år, och har arbetat med texten, till och från, sedan dess. Titeln bestämde jag några dagar efter besöket på Fotografiska. Den första paragrafen var färdigskriven för mer än en vecka sedan; det enda jag ändrat är att jag bytt ut "vi", som jag ursprungligen skrev, till "jag". Den ändringen gjorde jag i dag. I dag skrev jag också in Patric Demarcheliers namn. I övrigt är texten i första paragrafen intakt sedan över en vecka. De övriga paragraferna har jag arbetat med och ändrat fram till i dag.)

(På Fotografiskas hemsida kan man läsa om både Patric Demarchelier och Lennart Nilsson, samt se några av deras bilder på utställningen. Båda fotograferna ger ett mycket trevligt och sympatiskt intryck. Båda är världsberömda och högt ansedda fotografer, och jag kan bara dela denna värdering av deras skicklighet. I denna text har jag bara utgått från deras verk på denna utställning för egna funderingar kring "oförställt" och "förställt" mm)