Min vän Henry stod vid fönstret och tittade ut genom det smutsiga glaset med en vemodig blick. Jag satt bakom mitt skrivbord och stoppade min pipa med lugna och självsäkra händer.
"Tror du att dom kommer förstå ?" Sa Henry utan att slita blicken från fönstret.
"Nej" sa jag
"men man kommer att tala om det i århundraden ".
Henry såg på mig högtidligt. Men i hans blick fanns också fruktan.
"Var såg man dom sist ?"
"Uppe i bergen."
Sa jag utan att se honom i ögonen.
"Men hur..."
"Det är ingen som vet, Henry ".
Jag tände min pipa och njöt av att höra hur tobaken knastrade när jag tog ett bloss.
Jag reste på mig och tog upp min revolver ur hölstret. Henry tog upp sin och kollade magasinet.
"Redo? " frågade jag. Henry nickade.
"All min kärlek till dig broder. Vi kommer att ses igen, det är jag säker på. "
"Och all min kärlek till dig James min käre broder. Döden är en illusion. "
Jag nickade och gick fram till dörren, tog sats och sparkade upp den.