Jag tar spjärn i ett klingande slutackord från Paulus innan jag lämnar fruktbarhetens symfoni. När han skriver om andens frukter så är det något mer än en mängd ideal att sträva mot. Att vara kristen är att bära frukt i kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trofasthet, ödmjukhet och självbehärskning. Bilden ger aptit och lust att leva ett fruktbart liv. Varje sådan nämnd egenskap är som en saftig expansiv frukt. Den som lever så gestaltar frukten med dess tunna hud av integritet och respekt för sin omgivning. En hinna som håller emot driften att förenas med allt för att ge sin näring och säd och så bära ytterligare frukt. Orden lever av balansen mellan det expansiva och det återhållna.

Den spänning som ligger i bilden av andens frukter är, som jag ser det, nära släkt med erotikens. Orden kunde lika gärna beskriva ett moget erotiskt möte och aptiten vid anblicken av den älskade: kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trofasthet, ödmjukhet och självbehärskning. De är på en gång utåtriktade och sårbara och fångar både förspelets karaktär och samlagets. Deras kvalité blir synlig först när de som frukter öppnas, brister och tillåter sitt eget sönderfall. Det är smärta och lust med smak av död och liv – ett gudomligt passionsdrama.