det är här

där den danska graniten övergår i singel

som svalkan närmar sig sin kulmen

det är här

vi möter blicken som aldrig stannar

vägskälet som inte finns på kartan

och känner arm om axlar

såsom vi nästan glömt att livet kunde

omfamna oss

när dagern fylldes av dagg

och timmar drack sig otörstiga på pur närvaro

när molnen spricker upp

och solen räcker sina strålar precis från den lilla gluggen som bildats

när du ler

© Birgitta Wäppling, 3 april 2017