Morgonens röda horisont,
hon som känner mig,
vänder sig mot min mörkblå havsturné.

Från min sista våg
som fantasins vaknande fader
ser jag idag mitt jordiska vittne
förlora sitt utseende.

Jag talar om att jag förlorar
även denna människa i mig.
Min gamla oklädda gata,
ett paradis av kråkor och återställda dårar.

I morse mer än i solen,
i detta regn av odämpat ljus,
kunde jag knappt sörja honom.

Detta usla kall,
att bara berätta om döden i vädret.