Det första Anton ser när han vaknar upp är en kille i hans egen ålder som står lutad över honom. Det verkar vara en konstig kille; han har sjukt långt hår med sidbena så att luggen täcker halva ansiktet - ser helt knäppt ut. Och kläderna är ännu underligare; vit, aningen genomskinlig skjorta med fjärilar på. Byxorna är av ett slags grovt brunt tyg med breda ränder liksom infällda i tyget. Otroligt fula. Och dessutom är byxbenen breda längst ner, som om byxorna inte vet om de vill vara byxor eller kjol. På fötterna har han träskor. Han verkar klart osoft. Den snubben måste vara den mest mobbade i sitt plugg, tänker Anton som också lägger märke till att snubben har en skolväska på vilken det står Tretorn. Vad nu det betyder.

Stefan lutar sig över killen på marken. Han har öppnat ögonen och verkar närvarande, så då är det kanske inte så farligt. Men hur ser han ut egentligen? För att börja med håret så är det nästan helt rakat på sidorna och i nacken. Högst upp är det bakåtkammat och tjockare, format som en limpa. Helkonstigt och inte det minsta moderiktigt. Annars har ju alla mer eller mindre långt hår nuförtiden, inte minst i nacken, till och med poliserna. Är väl bara en eller annan äldre man som skulle ha riktigt kort hår utan att skämmas. Men knappast format i en så urbota ful frisyr. Också killens brallor är rena skämtet; smala jeans med fläckar och hål - som om hans mamma och pappa är så otroligt fattiga att de inte ens har råd med hela och rena kläder till sin son. Men turligt nog är grabben ändå samtidigt lite häftig - han bär nämligen en t-tröja med en läderlappensymbol och en axelremsväska med Björn Borgs autograf på. Alltid något.

"Var är jag?" frågar Anton. "Du är här", svarar Stefan. "Var är här?" undrar Anton. "Här, i Fosietorpsparken", förtydligar Stefan och tillägger: "Hur mår du?" Anton svarar att han är okej och på följdfrågan vad han råkat ut för blir svaret att han inte vet. "Jag spelade Pokémon Go och sedan minns jag inte vad som hände." Stefan frågar vad Pokémon Go är. "Vet du inte det?" undrar Anton och Stefan bekräftar att han inte vet vad Pokémon Go är. Anton ger honom en skeptisk blick men försöker ändå förklara: "Det är figurer, liksom monster, som man jagar med sin mobil och..." Stefan avbryter undrande: "Mobil?" Anton säger: "Ja, med sin telefon, och..." Nu är det Antons tur att mötas av en skeptisk blick. "Jagar du monster med din telefon?" Anton nickar och Stefan skrattar till: "Är du helt säker på att du mår bra?" Anton nickar igen. "Och var har du din telefon. Har du inte den därhemma?" Anton öppnar sin väska och letar efter mobilen, men konstaterar sedan: "Jag trodde att jag lagt den här, men nu är den borta."

Stefan tittar roat på Anton och tänker att killen verkar helt fläng i roten. Varför skulle han annars ens komma på idén att bära med sig sin telefon och dessutom jaga monster med den? Rena fubbicken! Undrar vad han heter, tänker Stefan vidare och frågar sedan just det: "Vad heter du?" Anton svarar att han heter Anton. Stefan utbrister: "Anton, det heter ju bara gamlingar, som Emil i Lönnebergas pappa, till exempel!" Anton invänder att Anton är ett helt vanligt namn, och tillägger: "Vad heter du själv?" Stefan berättar att han heter Stefan. Anton utbrister triumferande: "Stefan är ju ett sjukt gammalt namn. Det heter ju bara gubbar, sådana som är födda på sextitalet!"

Detta får Stefan att utbrista: "Vad snackar du om? Det är klart att jag är född på sextitalet! Är inte du det?" Anton säger att han är född 2005. "Är du säker på att du inte är född igår, istället? 2005 är ju långt in i framtiden!" flinar Stefan. "Men det här är väl 2017 nu?" undrar Anton och ser förvirrad ut. Grabben verkar ju helt bängalo, tänker Stefan. Högt säger han: "Hur mår du egentligen? Det är ju såklart 1976!"

Anton ser sig omkring. Han är kvar på samma plats som där han förlorade medvetandet. Men samtidigt är det något som inte stämmer. Träden är färre och inte lika stora längre. Höghusen är inte lika färgglada och det finns inga inglasade balkonger. Och statyn där han upptäckt att det fanns ett Pokémon gym som han tänkt anfalla, den ser mycket nyare och mindre sliten ut. Tänk om han verkligen hamnat i sjuttiotalet? Han reser sig upp. "Mår du bättre nu?" undrar Stefan. Anton nickar. Stefan frågar: "Var bor du egentligen?" Anton svarar att han bor på Söderkullagatan 22 och tillägger: "Man kan se huset uppifrån kullen." De går upp på kullen bredvid den stora skulptur som föreställer en förgylld val och bär titeln Födelse i rymden.

Uppe på höjden inser Anton till sin fasa att hans hus är borta, samtidigt som Stefan frågar: "Vilket är ditt hus?" Anton svarar att hans hus inte finns. "Bor du i ett hus som inte finns?" Anton försöker förklara att huset fanns tidigare, men nu ligger där två fula träbaracker istället. Stefan invänder: "Barackerna är min skola - Hagaskolan. Har gått där sedan första klass. Där har aldrig funnits något annat hus!" I det ögonblicket inser de samtidigt att det förmodligen är så att Anton faktiskt rest i tiden från år 2017 till mitten av 1970-talet.

Stefan tycker att han på något vis borde välkomna den jämnåriga tidsresenären och det enda sätt som han i hastigheten kommer på är att visa Anton vad han har i sin väska. Så han föreslår att de ska sätta sig på en bänk på lekplatsen nedanför kullen. Då inser Anton att även lekplatsen ser helt annorlunda ut med bland annat en stor fotbollsplan. Hursomhelst går de och sätter sig på en bänk och Stefan plockar ur sin skolväska fram vad han tycker är en av sina mest intressanta ägodelar - nämligen en porrtidning med titeln Weekend Sex.

Kan tyckas vara ett ganska märkligt sätt att hälsa välkommen på men till Stefans försvar bör påpekas att han både befinner sig i ett sorts chocktillstånd och i förpuberteten - samtidigt! Anton bläddrar blaserat i publikationen och noterar att tjejerna märkligt nog ser ganska glada ut. Han berättar för sin nyfunna kompis att han i sin telefon och i något som kallas laptop har något som kallas internet och där kan man titta på hur mycket porrfilmer som helst - helt gratis. Men, tillägger han, där verkar tjejerna nästan alltid ha ont och egentligen vara ledsna. Stefan invänder: "Men då är det väl inget roligt om dom har ont och är ledsna? Så ska det väl inte vara?" Anton svarar: "Jo, jag tror det."

Stefan tycker att det verkar vara väldigt underligt på tvåtusentalet men han ber ändå Anton berätta om hur han och hans kompisar har det där i framtiden och Anton berättar om alla möjliga märkliga ting och uppfinningar. Sedan vill Anton veta hur saker och ting är här i mitten av 1970-talet. Och Stefan målar upp en tillvaro som Anton tycker förefaller oerhört tråkig. Stefan invänder att han inte alls har det särskilt trist och att man hursomhelst måste ta det lugnt ibland. På tvåtusentalet verkar det hända alldeles för mycket hela tiden och inte ens i verkligheten omkring en utan inuti små apparater. Och så fortsätter han berätta om sjuttiotalet och varför han tycker att det förefaller honom bättre än tvåtusentalet.

Men händer det aldrig något spännande på sjuttiotalet?" avbryter Anton. Stefan tänker efter och svarar sedan: "I förra veckan var det en ödegård här i närheten som brann ner till grunden. Brandkåren kom och det var kul att se brandmännen jobba." Anton ser misstroget på Stefan. "Men var det någon som brann upp?" Stefan svarar nej, vilket får Anton att invända: "Men då var det väl inget kul! Men sånt kan man se massor av på nätet. Och när det var nine eleven så flög flygplan in i skyskrapor och folk hoppade genom fönstren rakt ner i gatan och sedan rasade husen. Helt coolt!" Stefan undrar om det var en film med stuntmän. Anton förklarar att det såklart var på riktigt. "Och det kan man se på internät?" Anton nickar. "Men varför vill man titta på sånt? Det är ju hemskt!" Anton svarar: "För att det är coolt. Och det finns en massa ännu värre saker på internet." Stefan är tyst en kort stund, sedan frågar han: "Men bryr sig folk inte om varandra på tvåtusentalet? Finns det ingen solidaritet?" Anton ser frågande ut, så Stefan förtydligar: "Tycker folk inte synd om dem som har det svårt? Vill folk inte hjälpa varandra?" Anton rycker på axlarna.

Stefan vaknar med ett skrik. Hans mamma som befunnit sig framför en av garderoberna i tamburen tittar in i hans rum och undrar vad som står på. "Jag drömde så konstigt", svarar han. "Jag mötte en kille från tvåtusentalet som var ute i parken och jagade monster med sin telefon." Stefans mamma ger honom en till lika delar bekymrad som frågande blick. Stefan förklarar: "Det var ingen vanlig telefon med sladd i väggen. Den kallades mobil, fast det var ju inte en sådan mobil som finns i verkligheten, en sådan där med figurer som man hänger i taket, utan det var en liten telefon, stor som en miniräknare tror jag. Men jag vet inte för han hittade den inte när han skulle visa den. Han sa att telefonen hade som en tv-ruta där man kunde se allt i hela världen. Och han lekte knappt med sina kompisar för de hade alla likadana telefoner och i telefonerna fanns något som hette fejsbock som var som en sorts anslagstavla där de skrev vad de gjorde och visade bilder och filmer på vad de gjorde och vad de åt till frukost, istället för att träffas och leka. Och allt de skrev fick hela världen veta för alla hade sådana telefoner och därför kunde man bli mobbad av hela världen. Tänk dig det, mamma! Mobbad av hela världen istället för bara av en fjant i 9a på Söderkullaskolan som man ändå bara träffar på lunchrasterna! Men vet du vad det värsta av allt var?" Det vet inte Stefans mamma så därför berättar han: "Det var att alla mammor också hade sådana telefoner och de ringde alltid och tjatade på sina barn och det allra allra värsta var att riktigt stränga mammor i sina telefoner hade något som gjorde att de hela tiden kunde se var deras barn var. Mammorna visste om man skolkade från skolan, om man gick hem till någon kompis som man var förbjuden att leka med. Tror till och med att de visste om man tjuvrökte! Fattar du mamma? Man fick aldrig vara ifred!" Stefans mamma ser skämtsamt förfärad ut och säger: "Men det låter ju förskräckligt." Stefan svarar: "Ja! Vilken tur att det bara var en mardröm!"

Anton vaknar med ett skrik. Hans mamma som befunnit sig framför ett av klädskåpen i hallen tittar in i hans rum och undrar vad det är som händer. "Jag drömde helt kefft", svarar han. "Jag var i parken och spelade Pokémon men hamnade plötsligt i 70-talet och där var en kille i skitfula kläder men vi blev ändå lite kompisar och han berättade en massa konstiga saker om sig och sina kompisar. Dom hade inga mobiltelefoner, inga datorer, inget internet, inga tv-spel!" Antons mamma ler lätt ironiskt och säger att det måste ju ha varit fruktansvärt. Anton säger: "Ja, jag vet! Astrist! Och dom hade inte platt-tv och bara två kanaler med program bara på kvällarna och nästan inga program för barn och tonåringar och tecknad film bara på julafton!" Antons mamma konstaterar att det låter ju hemskt. "Totalt oskönt!" instämmer Anton och fortsätter: "Och deras lärare fick slå dom, eller ja... det fick dom egentligen inte längre, men det struntade vissa lärare i och inga vuxna brydde sig och killen och hans homies fick inte ens slå tillbaka! Helt orättvist! Men vet du vad det värsta av allt var?" Det vet inte Antons mamma så därför berättar han: "Det värsta var att dom hade så tråkigt, dom hade inte Pokémon Go och sånt, dom hade inte ens sådana där Pokémonkort av papper som din lillebror hade när han var liten, istället fick dom spela tråkigt schack och sånt. Dom hade till och med så tråkigt att dom tyckte det var roligt att stå och kasta stenkulor på pyramider av andra stenkulor. Kan du fatta att man kan orka ha det så trist!" Antons mamma ser skämtsamt förfärad ut och säger: "Men det låter ju fruktansvärt." Anton svarar: "Ja! Vilken tur att det bara var en mardröm!"