Man är aldrig så ensam som när man är bland tusen personer man inte känner.

Hon stod nervöst i utkanten av dansgolvet. Vinglaset i hand. Hennes kompisar någonstans, någon annanstans, och hon vet inte om det är ok att gå hem än. Kläderna sitter konstigt. Hon känner sig underklädd, eller överklädd, hur som helst felklädd. För alla andra är det här så lätt, varför ska hon ha det så svårt? Hon dricker det sista i glaset. Redo att gå.

"Lugnt om jag lånar lite av ditt bord?" Ett blixtrande leende frågar. Hon kan inte låta bli att le tillbaka, hon visste direkt att hon skulle vilja se det där leendet varje dag, resten av livet. Hon nickar, som svar.
"Rickard förresten" Han sträcker fram sin hand till hennes, och hon svarar. Den fysiska kontakten, leendet. Hon ville bara ha mer, och hon fick det.

Man är aldrig så ensam som när man är med någon som på test.

Hon förstår inte. Han hade ju hört av sig till henne, frågat om de skulle ses. Han hade drivit på. Allt hade skett på hans initativ, och hon kunde inte för sitt liv förstå varför. Vem trodde han att hon var? Hon var så glad när de var tillsammans, men det var så ansträngande. Allt han sa gick så lätt. För henne var det så svårt. Alla svar behövde gå igenom tio filter innan de kom fram. En strimma av lycka varje gång det funkade, varje gång han skrattade. Hon skulle kunna dö för den strimman, hon skulle kunna leva i den. Hon får inte förstöra det här.

Man är aldrig så ensam som när man ligger bredvid någon som inte vill.

Hon hör knappt hans andning. Han ligger så stilla. Hon vet att han är vaken, något ljud han gjorde nyss fick henne att vakna till och nu känner hon bara den där känslan av att han inte vill vara kvar lysa från hans sida, som en kyla. Hon vill bara komma närmare, hon vill bara få en enda chans till, den här gången ska hon klara det. Kanske räcker det om hon bara kan krama om honom, det är alltid han som tar den fysiska kontakten, hon vågar aldrig. Ljudlöst vrider hon sig över mot honom, en gnutta av hopp i natten, men hennes arm fångar bara luft bredvid
Man är aldrig så ensam som när man är ensam, och hon gråter, övergiven i en tom lägenhet, kall under det tjockaste täcket hon har.